Du förlåter allt som du inte vill tänka på
och du glömmer inte att blommorna i alla fall
vissnar om hösten.

Du vet att inte lika mycket är serent eller högtidligt i modern tid.

Den som tycks se det gamla i en ny finstämd ton
och att allt mellan högt och lågt blandas
i en väv med mjuka övergångar.

Trots tongångarna, som visar något annat
som diskontinuitet och dissonans
in i vår ödesförlåt.

Och så är du ett fenomen, en ros i en vas,
på samma sätt ger du intryck av något ståtligt
och högstämt, att man skulle slå i dig lite mer sinnlighet, och vägen dit är säkert inte alltför lång
nu på 2000-talet.

Så står du där med gröna blad och rosenkrona i gult, att du nästan dånar som ett tempel med en vid pelargång, just där människor kan kila förbi och de kastar sig en snabb blick på blom, medan min blick vilar på dig en stund.

Det hörs små steg och du gläds åt det livliga
att grönskan i bladen värmer dig, trots skuggan från bladkött och klorofyll på väggen bakom dig.

Flyktigheten i ditt väsen och skönheten
man märker din essens att väcka behag
och gratulera på högtider.

Apollon är ditt verktyg och ditt instrument
nästan en rosens Hommage i ett skimrande jubel.