Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 





fy fan vad jag älskar att minnas min superlyckliga barndom



(det var alltid jag som gömde mig)

medan de andra barnen lekte på sandstranden
och hetsade vindfattiga pappersdrakar
mot tyngdlösheten
så rev jag ner tapeter
ifrån hans enväldesväggar
drog loss mina sönderbitna naglar
ifrån fingertopparna

och jag minns att jag hatade
deras neonfärgade frihetsdrakar

så när natten och lugnet äntligen kom
smög jag ner till granngårdarna och lämnade
fotspår
fingeravtryck och bitterhet

på deras numera rödstrimmiga flygfän
som aldrig mer kan lätta

som aldrig mer
aldrig mer

kommer söka vind


Fri vers av Smultris
Läst 714 gånger
Publicerad 2006-07-20 12:19



Bookmark and Share

  Sun
Jag har velat skriva en dikt om min barndom men dom blir aldrig bra! Men du har fångat den ilska man kan bära inombords väldigt bra.
2006-07-31

  sorgsen
En avundsjuka och dovhet jag tror alla känt eller kommer att känna

Men visst är det lättare att förstöra de andras drakar
än att bygga en egen
2006-07-22

    ej medlem längre
Oavett om texten är hämtad ur verkliga minnen
eller är påhittad (har mkt svårt att avgöra)
så får jag en stark känsla av utanförskap,
desperation, ångest redan som liten,
en känlsa av att inte passa in och man vet inte
riktigt varför, man är i varje fall inte sådär lycklig
och till synes bekymmerslös som dom nere på gården,
dom med drakarna...
2006-07-21

  Shininkagemusha
Rivigt stark bild.... Uppgivenhet och desperation.

Den sätter sig.
2006-07-21

    ej medlem längre
.... vännen... man får alltid med sig en känsla när man läst dina texter.
En känsla som inte lämnar en när man ens lämnar sidan.

Mina tankar kan inte hjälpa att de flyger iväg och tännker på ensamhet och ångest, på jobbigt smågrus och sårsår.

jag älskade speciellt;

fotspår
fingeravtryck och bitterhet

Jag ser hur du stryker längs med gräset ...
2006-07-21

  Mats L.
Mörkt och fint skrivet
2006-07-21

    Duff
Gillar ditt driv.
Duff
2006-07-20

    ej medlem längre
Detta är spydigt, en helt och hållet en allvarig text. Det märker man. Sedan är det svårt att tolka, tolka rätt för författaren. Är det en metafor till något helt annat, är detta en konkret och absoluet sanningsenlig dikt, en nyans, eller bara ett flimrigt minne? Det kan vara av bitterhet, ett hat mot de andra som förväntas fel, men som du antyder i början så var det du som gömde dig. Och ingen fick syn på dig därför(om det är du eller diktens person). Du går in på drakar, neonfärgade drakar som syns. till och med syns mer än du. Och ändå låter dom drakarna flyga i stället för dig. Drakar kan också lätt förknippas med barn, vilket håller dikten på sitt valda spår och används som en slutlig "spyelse" ett bittert slut som inte lämnar kvar någon ro. Det är alltid lätt att övertolka. Jag tror att de flesta poeter får höra saker om sina dikter, som de inte visste själva. När det gäller den moderna poesin, som man kan se på olika sätt. Jag ska inte utveckla mina tankar om den moderna poesin, utom bara sjunka tillbaka utan att låta denna kritik lämna sitt eko.

Värdsliga hälsningar från Robin
2006-07-20
  > Nästa text
< Föregående

Smultris
Smultris