Kanske kan nuet ses som en sandstrand vid havet där vågor från det förflutna slår in

Vågor som skapats av händelser långt tidigare, som av ett fartyg som passerat för länge sedan och inte längre syns

Vågor som lyfter oss i glädje, men lika gärna kan slå omkull oss i sanden, skrapa upp gamla sår och dra med oss ut i djupet

Men om vi trots risken törs stå kvar vid nuets strand blir vi kanske bättre på att parera dessa vågor, så att vi oftare lyfts upp i glädje och allt mer sällan slås omkull