Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fanny och Freja del 5


Ryggen kändes mer än vanligt. Det enda som något kunde lindra smärtan, var att gå. Jag gick. Och jag gick. Och jag gick. Jag var i ett miserabelt skick, både psykiskt och fysiskt. Jag bara måste tala med någon.

- Ja! Bara detta lilla ord avslöjade att Freja var lätt stressad.

- Jag är mitt uppe i städning, men visst får du komma!

Go´a Freja. Alltid så omtänksam. Jag hade aldrig riktigt förstått varför hon månade så om mig, men jag var väldigt tacksam.

Freja var en ombytlig person. Ibland var hon otroligt energisk, medan hon andra gånger kunde vara väldigt lugn, och med det ofta nedstämd. Nu var hon inne i en av sina energiska perioder. Från köket strömmade os av okända rätter. Möblerna i vardagsrummet var omflyttade för att röja undan dolt damm. Samtidigt som hon dammsög försökte hon också gnugga bort en fläck från tröjärmen, hela tiden pratande för sig själv: …att det kan bli så mycket damm… …skulle kanske tvätta fönstren också… … maten, maten, maten… …åh, vad jag är kissnödig… I samma svep kastade hon gång på gång oroliga blickar mot mobilen, som hon spänt fast på armen som ett armbandsur.

- Fanny skulle ha varit hemma från trummorna nu med en kompis. Jag borde ringa och kolla… Hon stängde av dammsugaren och ringde där hon stod. Det gick en stund. Signal efter signal. Freja skruvade nervöst på sig, med mobilen omväxlande i handen och mot örat. Till sist ljöd Fannys röst ut i vardagsrummet. Hon hade följt med kompisen hem, och glömt att ringa.

Jag kände mig som om jag trängde mig på. Det fanns liksom ingenstans att ta vägen. Till sist satte jag mig i soffan och såg på Freja som på nytt for fram mellan rummen och köket.

Det tog en god halvtimme innan Freja unnade sig en paus. Hon satte sig på golvet, mittemot mig, krånglade ihop benen på ett omöjligt sätt. På soffbordet termos och tepåsar. Rooibos. Rooibos var Frejas livselixir. Det var nyttigt för allt, påstod hon. Jag var inte av samma åsikt, men det behöll jag för mig själv.
Vi satt tysta en lång stund, som blyga för varandra, såg ner i våra koppar.

Jag lät min blick fly till bokhyllan. Där fanns en lång rad med bilder på Fanny, från det hon var nyfödd, till nutid.

Freja följde min blick.

- Hur kommer det sig att du inte har några barn?

Minnena kom för mig. Hur den lilla snabbt hade förts iväg, läkaren som kom in och berättade, hur svårt vi haft att ta in det, jag och Yasmin.

- Jag har..., hade… rösten bar inte riktigt.

- Hon var bara hos oss några minuter.

Jag hade hållit undan den en tid, men nu kom den åter med full kraft. Sorgen.

Jag berättade, om den lilla, som skulle ha hetat Jolin. Hur jag längtat efter att få höra henne skratta, hur jag skulle ha berättat sagor för henne om kvällarna, spelat något lugnt, klappat om henne och sagt ”gonatt skrutt, vi ses i morgon!”.

- Stenen, den stora stenen en bit in i skogen, som jag klättrat på som barn. Jag skulle tagit med Jolin dit. Jag ser det som en film inom mig. Hur vi vandrar i skogen om söndagarna. Det är höst. Hon skuttar vid min sida. Jag ser hur hon stannar vid stenen och ser på en myra som vilset irrar fram och tillbaka. Och hon frågar mig hur myror kan gå upp och ner och hit och dit utan att ramla ner. Hon väntar inte på svar, skyndar vidare. Skogens dofter, den låga solen som får hennes hår att glänsa; hon dansar och leker att det är sommar i den kyliga luften. Hon säger, att hon vill dansa för alla djuren. Det var väl annars ingen som dansade för dem? Hösten, berättar om Jolin. Den höst hon aldrig fick se. Jolin fick aldrig se stenen. Hennes hår fick aldrig glänsa i solen. Djuren fick aldrig se hennes dans. I år skulle hon fyllt elva.

Varken jag eller Freja kunde hålla tillbaka. Hon såg på mig med tårblanka ögon.

- Hur klarade ni allt det?

- Det gjorde vi olika. Sorgen var lika stor för oss båda, men Yasmin var nära att ta livet av sig. Hon hamnade på psyket, och har aldrig blivit sig själv igen. Jag har varit hos henne några gånger, men hon känner knappt igen mig. Nerdrogad.

Freja sträckte fram handen, rörde lätt vid min.

- Vet du vad vi behöver? Närhet. Ska vi gå och lägga oss?

Det var ju ett märkligt förslag. Menade hon att vi, nu…?

- Nej, inget sånt, skyndade hon sig att säga. Bara närhet. Inget annat. Deal?

Jag tänkte efter någon minut. Ja, det var nog det jag behövde. Bara få slappna av.

- Deal!

Freja och jag, i en säng, vända emot varandra. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Hon doftade svagt av en diskret parfym. En härlig känsla av fräschhet. Nymanglade lakan på landet.

Jag smekte henne över håret, ansiktet, ryggen, armarna. Hon gjorde samma med mig.

Jag kände hur det rörde sig där det inte borde röra sig där och då. Hon märkte det och skrattade till.

- Det är okej. Vi har en deal.

Vi hade en deal.

© Bo Flodin






Prosa av Bo Flodin
Läst 13 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-02-03 07:36



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Flodin