Din saknad smakar järnvatten och päls
glansen av en svagt silvergrön sten
lyft ur en luftficka i brunnen
nära ytan, ogenomtränglig
för ovanjordsljuset, för dina egna händer
då du böjer dig ner för att dricka

– där dröjer ännu ringarna på vattnet
efter hjortens dova mule,
ekot av en frostljus viskning –

och du dricker djurens dunkla röster
de stiger i dig som en okänd sav
det finns språk som du aldrig kommer att tala
det finns ögonblick som hastigt slocknar
blickar som du inte borde fångat
en törst som glöder vintervit som ånga