Ekande hörs kvinnans röst förkunna...

"-Dagen fallna i
mörkret sitt slut
iskalla nätter i skuggan
av sitt hus så bringar tiden ut
att den sinar likt vattnet
i gyllene krus
en morgongåva i tiden
kommer aldrig mer
till jorden i ljus."

Genom den massa av atmosfär kommer två andliga
till rummet..

en bär svärd,

ett svärd av de förföljdas

sen sår den andra över golvet en bädd av

en blänkande vattendroppe ser mig..

kvinnan ler, är ni rädda när okänt träder in?

Det är Krigar drottningens, ärofyllda som är här
se nu när det lämnar mina händer, så skimrande.

-Nej, släpp inte in det här till oss, jag är så rädd..


Mellan Mörkret och Guds ljus?

Vem vet om Gud finns utanför mörkret
det kanske är..

Är vad?

Han själv som skapar allt på jorden
genom oss människor och ser sedan
vad som händer, ja, som en forskare.


En kvinna klädd i filt står med sitt krus i sin famn
målad med mörkrets färg i skinande ansikte
hennes röst som en gyllene fana för sitt folk
krigar drottningens ära förkunnas till
de-utsatta och förföljda i modern tid

Mellan Mörkret och Guds ljus.


(Skönt, nu är detta också förmedlat.)