Kalla färger är vinterns blå köld
sommar är varma färgers röda bär.

Jag undrar om det är relevant att tycka till om
vad som är vackrast i den här världen
bara ända tills man vet att allt har sin tjusning.

Köld är ekvivalent med Hades
vårflöjter med två andra odysseer
som att lockas av högre toner
och lägga handen på skuldran
för att behålla andliga vibraton
i libretton.

Vintern är idétät, våren själfull.
Bladen fryser ned från höjden
och sluter sig tills de inträder
i alla sorters fenomen.

Körsbärsträden som stå i blom
antyder om att abstrakter snart
får en eftersträvansvärd sinnlighet

Körsbärsträden som stå i blom
antyder om att abstrakter snart
får en eftersträvansvärd sinnlighet,
att det som nalkas efter februari
är mer liv och prydligt som tyskans zierlich,
inte som jämmern das Zetern.
Så lindrar skrifterna
Kjell Espmarks Själen i bild
eller Anders Olssons Mälden mellan stenarna.

Mjukt, mjukt, mjukt i köldstegen över bron.

Allt detta är bara någonting så enkelt.
Årstider berikar våra liv med allt som hör till året
skiftande väderlekar och poesin med differenta
symbolvärden.

Staren har fått starr,
kråkan visar sin fina kråksång
och skatan sägs bara vara ha svarta vingar.

Mjukt, mjukt, mjukt på vägen fram
Mycket gömmer sig men vackert i ljuset.

Staren har fått ont i tassen,
kråkan har börjat kraxa och fått en gul tröja
och skatan sägs tycka om alla färger, även lila.

Att bladen på blomman fryser
syns inte utan det får man tro.