du väntade på henne
långt borta simmade du
över hav, över orons vatten
för att möta det som var,
den du alltid varit

ni hade inte sett varandra
och levde sida vid sida
ni hade drömmen i håret
vatten i lungorna
världen stod aldrig still för er skull

som om hon skulle återvända
till huset vid tvivlet
väntade du på henne
benen skakade, men du
tog dig alltid upp ur sängen

höll en ny dag i handen
och det gör inget
att vi aldrig blir starkare än dem