urspårat, förträngningar, baklängesgång
jag vänder mig om
igen
igen
igen
för att universums skarvar skaver så
för att jag vet inte
hur andningen ska kunna styras i detta land
där allt är ställt på ända
där formen på livet framträder bakifrån
i en krets av mitt innersta jag
en pust av luft
uppslukad i ditt ansikte och ditt bultade hjärta
det första slaget och det sista
gud, det är så sorgligt
sorgligare än gråt
jag undrar. hur i all sin dar kunde den
i hemmet så intakt
där vi var hållna
en lek, min vän
ett världsparaply
blev en slags dröm sen
bara