Ikväll låter tinnitusen som en höskulle
hos Stig och Rolf
som vi köper höbalar av;
fläktarna, en gammal transformator

Jag hjälpte dem med slåttern
sommaren innan jag föll av Grip
i galopp i skogen
och bröt ryggen
vid sextionio års ålder

Jag ligger på spikmattan tre år senare,
i en kväll de flesta skulle kalla natt,
och läser Izzy Youngs dotters bok,
lite onödigt grafisk,
om sin åldrade och demente far

Tinnitusen blir en bra inramning;
en flock älvor
som i tusental cirkulerar
runt rummet

Stunden lyfter;
en jättelik såpbubbla som dallrar
och driver iväg

Nya stunder stundar

Shaktimattan driver en värmebölja
av endorfiner
genom ryggen

Vildhustrun Anna och Gunwald katt
sover intill mig
i Stora Drömskeppet

Jag styr försiktigt blyertsen
genom min parallella vakenvärld;
håller raspet under gränsvärdet
i sömnens hallucinatoriska gränstrakter

Gamla skrällen till kroppar
ligger horisontella i hela kungariket,
villfarna i gravitationens och ålderdomens våld,

och vi är alla halvåret från både förra slåttern
och nästa;
alltså så långt från en slåtter man någonsin kan komma

och nu låter tinnitusen mer som en bil på tomgång
utanför Niemisels Livs

Stor-Natten pockar på i suset från eget huvud,
och jag sväljer en stor munsbit sömnpropåer
och ser bokstäverna, en och en
och i små grupper,
strosa iväg, barfota,
bortom rimlighetens rand

och allt förvandlas

En tanke lösgör sig,
ryttlar med sina glittrande älvevingar
framför mig,
och säger, utan att yttra ett ord:

”Alla små detaljer finns
i ett större sammanhang
som utgörs av alla små detaljer”

Terry Riley och jag spelar glosorgel
i avståndet
mellan Kungariket Sverige
och det japanska kejsardömet,
utspridda
på existensens välvda ytspänning,
väldig i sin transparens

Det löper en stilleståndslinje genom mig

Nattens avtal förvaras någonstans
mellan midnatt och vargtimmen,
tillsammans med bortvända ansikten
och frilagda leenden,
djupt i ett dis av en katts spinnande

Det glömda har frigång,
sitter på en strand med hink och spade

Döden är en viskning: ”Take me as I am”

Jag är ett fågelsträck långt ute på synranden

Efternattsrummet
är så packat med rymd
att tomheten viner

Alltings någothet
står som till hälften islagna sjutumsspikar
i en blek dagning

Det som händer
är skikt av skör skiffer

Strandpiparna i Karelen lämnar chiffer
i Saimaas strandsand,
värdiga en Alan Turing

Varje morgon vaknar man upp
i sig själv,
så länge man finns,
även om man för länge sedan tröttnat
på sig,

”Så länge man finns!”, utropar jag

Till slut når man sin ålder
Då får man vara nöjd

Jag är inte särskilt lättillgänglig
eller begriplig,
men jag är vad jag har att spela med