Ikväll låter tinnitusen som en höskulle
hos Stig och Rolf
som vi köper höbalar av;
fläktarna, en gammal transformator
Jag hjälpte dem med slåttern
sommaren innan jag föll av Grip
i galopp i skogen
och bröt ryggen
vid sextionio års ålder
Jag ligger på spikmattan tre år senare,
i en kväll de flesta skulle kalla natt,
och läser Izzy Youngs dotters bok,
lite onödigt grafisk,
om sin åldrade och demente far
Tinnitusen blir en bra inramning;
en flock älvor
som i tusental cirkulerar
runt rummet
Stunden lyfter;
en jättelik såpbubbla som dallrar
och driver iväg
Nya stunder stundar
Shaktimattan driver en värmebölja
av endorfiner
genom ryggen
Vildhustrun Anna och Gunwald katt
sover intill mig
i Stora Drömskeppet
Jag styr försiktigt blyertsen
genom min parallella vakenvärld;
håller raspet under gränsvärdet
i sömnens hallucinatoriska gränstrakter
Gamla skrällen till kroppar
ligger horisontella i hela kungariket,
villfarna i gravitationens och ålderdomens våld,
och vi är alla halvåret från både förra slåttern
och nästa;
alltså så långt från en slåtter man någonsin kan komma
och nu låter tinnitusen mer som en bil på tomgång
utanför Niemisels Livs
Stor-Natten pockar på i suset från eget huvud,
och jag sväljer en stor munsbit sömnpropåer
och ser bokstäverna, en och en
och i små grupper,
strosa iväg, barfota,
bortom rimlighetens rand
och allt förvandlas
En tanke lösgör sig,
ryttlar med sina glittrande älvevingar
framför mig,
och säger, utan att yttra ett ord:
”Alla små detaljer finns
i ett större sammanhang
som utgörs av alla små detaljer”
Terry Riley och jag spelar glosorgel
i avståndet
mellan Kungariket Sverige
och det japanska kejsardömet,
utspridda
på existensens välvda ytspänning,
väldig i sin transparens
Det löper en stilleståndslinje genom mig
Nattens avtal förvaras någonstans
mellan midnatt och vargtimmen,
tillsammans med bortvända ansikten
och frilagda leenden,
djupt i ett dis av en katts spinnande
Det glömda har frigång,
sitter på en strand med hink och spade
Döden är en viskning: ”Take me as I am”
Jag är ett fågelsträck långt ute på synranden
Efternattsrummet
är så packat med rymd
att tomheten viner
Alltings någothet
står som till hälften islagna sjutumsspikar
i en blek dagning
Det som händer
är skikt av skör skiffer
Strandpiparna i Karelen lämnar chiffer
i Saimaas strandsand,
värdiga en Alan Turing
Varje morgon vaknar man upp
i sig själv,
så länge man finns,
även om man för länge sedan tröttnat
på sig,
”Så länge man finns!”, utropar jag
Till slut når man sin ålder
Då får man vara nöjd
Jag är inte särskilt lättillgänglig
eller begriplig,
men jag är vad jag har att spela med