Ljudet av tystnad gör ont
Ignorans och felbedömningar 
Beteenden som inte är mina
Vinklas till att skulden är min
Att dens agerande är mitt fel
Påståenden om vem jag är
Som inte kunde vara mer snevriden
Känslan av att hela sanningen döljs 
Som ett skydd bakom en rädsla 
Orkar inte längre falla upp och ner
Topparna är få, intensiva och korta 
Fulla av förväntan och glädje 
Dalgångarna där nere håller i sig 
Mörkt och kallt med tryckt stämmning
Önskan av att få må som där på toppen
En lång väg att vandra innan dess
Varför klamra mig fast vid något 
Som bara får mitt väsen att tvivla 
Där ovissheten och oron av tankar 
Äter upp en tills smulor ligger kvar 
Förståelsen för mina känslor 
Den lyser med sin frånvaro 
Den andres mentala nivå så olik min
Hade hoppats få någon slags värme 
Får istället ironi och skräp kastat på mig 
En gång visst men flera gånger nej
Så med sorg i hjärtat tvingas jag
Att bli avvisande istället för omfamnade
Så om förståelsen inte infinner sig då
Kommer den aldrig göra det
Tänker inte vara någons soptunna 
Jag är nog för bra för det trots allt