Jag drar på munnen
när jag kommer på mig
med att känna mig ihålig
som en vägtrumma
full av porlande rymd

Kroppen har sin form,
snabbt skissad,
sin typbeteckning,
och sitt kommentarsfält
nånstans i ovanlädret;
den eleganta hudkostymen
med alla sina ut- och ingångshål
gömsle
för en blodgenomdränkt samling
vitala organ
som desperata klamrar sig fast
vid människornas namn,
från A:s Alrik till Ö:s Öjert
och mycken bångstyrighet
däremellan,
med ett par avgörande ögonblick
fixerade
i ett par kostbara manschettknappar
glänsande på armlängds avstånd

Tankarna är ”som flugors surr
i mina öron”,
häruppe i sovrummets stora drömskepp,
medan pensionen stryks på
i månatliga fernissor;
Glenn Goulds fingrar
på nedre botten,
klivande som spindlar
över klaviaturen
i avmätta figurer
nerför en tillbakahållen
sekvens
ur Goldbergvariationerna,
pianopallen knakande,
Gould hummande,
Gunwald utsträckt
över mina ben,
med tassarna framför sig;
en varm kärlekstyngd;
åren spelande Canasta
i katakomberna
mellan mina öron

Kremering
är enda godtagbara sortin
för mig

Skulle någon ung släkting
utgöra hinder för en dylik begängelse,
faller strax
en väl förberedd förbannelse
fullfjädrad ut

Åldrandet är sorgligt men sant

I detta uppstår vältrimmade
fantasier,
som den om vägtrumman
under väg 761
nedanför Niemisels Station 89,
mellan östra och västra delen
av Västiträsket,
där jag sett för mig ett ombonat krypin
på ett trädäck
tvärs över trummans inre;
säng med fin pläd,
nattduksbord med linneduk,
läslampa, radio,
anteckningsbok
och en liten bokhylla
med väl utvald litteratur,
haiku och kinesiska Zen-mästare,
med vattnet porlande därunder,
som i Brian Enos studio i Bath

Enstaka timmerbilar skulle passera
därovan,
liksom hästarna från Noret
tillsammans med Vildhustrun,

och sångsvanarna skulle ropa
i tidiga morgnar, sena nätter