Igelkottens tysta steg i jordgruset
det oupphörliga syrsandet i slänten
genom dimman,
ett moln som sänkt sig för att lyssna
till vindsångerna som samlats
i kransar runt vårlönnens kronor

vi dricker en nedsläckt morgon
ur daggkåpans skålar
där våra minnen skulle sitta
framträder svartnande märken
avtrycken efter en sländas käkar
i handflatans tillitsfulla hud