Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fanny och Freja del 6

Fanny stod på huvudet i vardagsrummet. Hon hade dragit fram bordet och lutat en bok mot ett av benen. Det var överflödigt att fråga vad hon gjorde. Det framgick med all önskvärd tydlighet. Varför, var också en onödig fråga. Fanny var inte förtjust i det som var ”vanligt”. Kunde hon göra något annorlunda, så gjorde hon det.

Hon hade tydligen just börjat läsa. Boken var uppslagen på första sidan.

Ganska snart upptäckte hon ett litet problem. Det gick inte att bläddra.

- Blada!

- Blada?

- Blada, bläddra!

Jag satte mig på golvet invid boken och vände blad. Då uppstod ett nytt problem. Sidan vände tillbaka.

- Håll!

Jag höll. Höll och bladade, höll och bladade.
Fanny hade på senare tid blivit intresserad av vetenskap och forskning. Hon var ofta på biblioteket och lånade hem böcker av alla de slag. Den bok som nu lästes upp och ner, handlade om människokroppen.

Fanny blev allt rödare i ansiktet och började pusta. Till slut var hon tvungen att ge upp. Vigt vände hon sig rätt igen, tog boken och satte sig i soffan. Jag gick ut i köket och kokade kaffe. Kokkaffe och gammal hederlig, hembakt kanelbulle förde mig tillbaka i tiden till mormors kök, med grön spis, prydd på ovansidan med vita prickar.

Freja kom. Hon hade köpt nya glasögon, ett par mörklila, med stora, halvrunda glas.

Fanny surade bakom Freja. Freja såg frågande på mig bakom de närmast mobilskärmsstora glasen.

- De är snygga, sa jag. Passar till ditt hår.

- Du ser inte klok ut, sa Fanny. Smårött hår i tofs, som en mottagare för rymdvågor och mörklila, tevestora glasögon. Du ser ut som en… alien!

Alien och hennes dotter slog sig ner vid köksbordet. Freja bjöd Fanny lite retsamt en kopp rooibos. Fanny gjorde en grimas.

- Nä. Superblä! Fanny gillade definitivt inte rooibos. Hon beredde sig ett glas saft och slog sig ner, med boken uppslagen.

Freja och jag pratade. Fanny var djupt försjunken. Saft och pepparkakor var bortglömda.

Till slut såg hon upp.

- Här står det att hjärnan har åttiofem miljarder hjärnceller. Hur mycket är det?

Freja och jag var tvungna att tänka efter lite, innan jag svarade.

- Åttiofemtusen miljoner.

- I min hjärna? Och i din? Och i mammas?

- Mmm.

- Åttiofemtusen miljoner?

Jag hummade igen.

- Då måste de vara super megapytte?

- De är säkert super megapytte.

- Men ändå finns de?

Ändå finns de.

- Men om de är så små, borde de väl inte finnas?

- Hur menar du, frågade Freja.

- Ja… hur litet kan nåt bli, innan det försvinner och intefinns?

Ja,hur litet kunde något bli, innan det ”intefanns”? Jag hade aldrig funderat på det. Fanns det något svar på frågan?

- Och de samarbetar tydligen på något sått därinne, alla åttiofem miljarderna. Konstigt.

Hon knaprade i sig den sista pepparkakan.

- Om en cell tittade sig omkring därinne i hjärnan, vad skulle den se?

- Ja, troligen sina kompisar.

- Jag undrar om det är trångt därinne, eller om det är mellanrum mellan cellerna. Om en cell är så liten, och det är mellanrum mellan allihop, kanske det är som ett universum därinne. Kanske det är ljusår till nästa cell?

- Kanske det.

- Och om man ser till hela stora rymden, hur små är inte vi då, sköt Freja in. Tänk om man stod så långt bort man kan komma i rymden, och kunde titta på jorden och oss, skulle vi då inte vara små som celler, och nästan inte finnas? Kanske alla stjärnor och planeter och annat som finns i rymden bara är celler i en konstig varelses hjärna, fortsatte hon. Och universum är avståndet mellan dem? Kanske vi och alla andra levande på jorden knallar omkring på en cell som tillsammans med andra celler i universum styr vad någon konstig figur ska göra?

- Och om den figuren vill ha pepparkakor, så hjälper vi till, fortsatte Fanny, och tog ner resonemanget på en mer jordnära nivå.

Hon reste sig, ställde sig helt nära Freja och såg noga på henne.

- Jag tror att den figuren liknar dig!




Prosa av Bo Flodin
Läst 16 gånger
Publicerad 2021-02-10 12:48



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Flodin