Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


fler än du upplever dem... det är som att det aldrig ska ta slut... som att leva under en glaciär. samtidskontexten vittnar om resignation inför hat, hot, trakasserier, utsatthet och våldtäkt.


Sulitelma en evig glaciär /kortnovell

denna text nu redigerad...

 

 

när ska det räcka?

räcker det någonsin?

får det vara så sjukt?

att en ska känna att en "ingenting" är värd?

hur man än försöker ändras "ingenting"...

 

... hon vaknade på morgonen av att rummet badade i ljus... dagen skulle vara fylld med i stort sett "ingenting"... vad är då detta "ingenting"... ja det var till exempel när hon inte tog sig ut eller inte orkade lämna hemmet... allt fick komma till henne... inte torgskräcken eller rädslan höll henne inne... det var som om någon eller något amputerat bort motivationen helt... det fanns ingen impuls kvar att sända henne in i en aktivitet...

... hon rensade i sin inkorg och svarade på meddelanden... alltid fanns det något oförblomerat tokigt, snuskigt, obehagligt sexistiskt eller hotfullt där... idag var det vardag att sätta sig med att rensa bort "skit" så det där "ingenting" skulle kunna bli någonting... det fanns en rädsla att läsa meddelanden... men också en rädsla för att om hon inte så gjorde skulle hon ha för mycket av snusk att ta itu med... 

... allt var åt helvete med andra ord... men som den levnadskonstnär hon var fann hon sig och anpassade sig... hennes poesi ville bara få vara vad den var... otvunget och fritt släppte hon fram det... men detta var hennes vardag och vad skriver en poet om... vad skriver människor om som möter världen... de skriver om den och ställer frågor till likasinnade som kanske har mött samma sak... ja det fanns fler som mött samma känsla som henne... de var många men alla var inte aktiva och alla läste ju inte texter i det dagliga flödet... antingen orkade de inte agera eller så var de trötta på att göra det... för det tycktes ju inte hjälpa... och det fanns en scensur det visste alla...

... en frihet som inskränktes allt mer i uttrycket... vad skulle flöda och vad skulle strypas... hjärtat slog inte vissa slag och andra flimrade förbi... solskenet bleknade allt mer... allt medan inkorgen fylldes på av hot, trakasserier, påhopp, hat, förtryck och sexuella anspelningar... skulle hon orka med detta varje dag, flera gånger om dagen... finns det dem som tycker om att få sin inkorg fylld med skit... funderandet kring vad det var att vara konstnär och vilket pris det fått blev allt fler... nu var hon sjuk i kropp och själ över den spänning detta frambringade... motivationen gjorde henne till en trogen skribent men inte till en levande skribent...

... nu sprakade teven framför henne där hon låg i soffan... hon tittade in i myrornas krig med en död blick men ändå med en skön känsla... detta var priset för självvald isolering... ja det var konsekvenserna av skiten som skapade "ingenting" i henne såklart inte valt... men alla blev våldtagna eller utsatta och berövade det där "någonting" som alla höll kärt... som att bygga ett folkhem på räls där ingen fick slå sig till ro... alltid skulle man baxa på sig hålla sig undan... nedtryckande aktioner från främlingar ja men det skulle man ju ta som en komplimang... 

... tiden gick och fler och fler meddelanden rensade hon bort... tills en dag då struntade hon i att skriva och läsa texter av sina vänner... hennes bilder undanhölls från sidan och det kändes också jobbigt... hennes enda identifikation med vem hon också var förutom "ingenting" hade på något sätt tagits ifrån henne... det var en aktion att skapa ordning ex för dem som inte respekterade upphovsrätten på sidan kanske förändrades deras attityd... nej de skulle fortsätta precis som de som skrev snusk på sidan skull göra det... varför då?... för det var ju bara en som klagat... och det tycktes inte räcka för att peka på att snusket bröt emot lagar eller regler... det var ju endast en "ingenting" som uppmärksammat detta...

... samtiden ja den skrev hon om... men det var inte i denna samtidsproblematik och i dess kontext hon ville vara fången... oavsett skulle det varit svårt att hantera traumat livet gett henne, hennes barn och nu också hennes barnbarn... som kvinna i samtiden lever man farligt om man är en gnutta fylld av det där "livgivande livselixiret - skönhet"... eller det faktum att hennes konst var uttrycksfull och färgsprakande... tillika hennes humör vittert, sprittande, roingivande och harmoniskt på samma gång... tillika delar av allt detta i henne och omkring henne som speglades i hennes uttryck... 

... det fanns ofta en stor glädje till andra människor i mötet med dem... det var en smittande omtanke välvilja och solidaritet som spred sig emellan alla hennes kontakter om det så var på nätet eller i verkliga livet... med de sju barnbarnen och de fyra barnen och en nu uppklarade sympatisk relation med föräldrarna fanns det mycket kontakter med familjen... varje dag avhandlades över telefon de vardagliga måendet och vad livet bjudit på... framför allt var det ohyggligt svårt att leva med att hennes barnbarn våldtagits... samtidigt som hon själv fått sin inkorg fylld med två tusen snuskiga, vidrigt äckliga sexistiska sexuella fantasier av en sjuk individ... hur detta sjuka fanns över allt omkring henne och mött henne själv tillika hennes barn och nu även barnbarn...

... försök själv göra motivationen levande i en sådan kontext... inte mycket kunde frambringa någonting ur detta "ingenting" ty allt fick handla om detta vart hon än vände sig.... ville hon ha med en väninnan att göra berättade denne snart om sina barns eller egna utsatthet... det fanns där som ett "absolut något skrämmande"... skriket fastnade i tårarnas flod och förvandlades till ett pip... det var ingen som hörde en som klagat det måste bli fler... men man fick ju inte fråga här så som man frågar i vanliga livet... tryckfrihet eller yttrandefrihet fanns inte här... för varjegång man frågade någon eller rapporterade något då var det fel... det var detta som gjort att motorn motivationen skurit... "ingenting" skulle vara det normala efter detta... 

... hon såg på nyheterna varje morgon både i SVT och i TV4 och önskade att hon även här på sidan kunnat få uttrycka sig angående problemen... men där stoppades hon att göra det... varningar dök upp och känslan blev alltjämt "förtryckt"... hon kände sig förtryckt från båda håll eller snarare tre och kanske fyra håll... hon hade ju varit utsatt som barn och här fanns sådana män som skrev och hyllade sådant... hon hade blivit utsatt som tonåring och nu hennes barnbarn likaså och sådana fanns här som också hyllade i texter sådant... hon hade utsatts för misshandel i relation och detta fanns också hyllningar om hur förtrycka i texter här... förutom att hon hade minnen från ett mer avlägset då, i tid blev detta som ännu ett nytt övergrepp... för hon var ju endast en som meddelat att detta försiggick... det var i alla fall vad de sade henne stup i ett... fast hon tvivlade skarpt på detta...

... hur ska mardrömmar uppstå jo man lever ett "herrans liv"... eller snarare andra omkring en lever ett "herrans liv"... vad nu allt om allt man kan addera till detta begrepp ett "herrans liv"... tänkte hon sig mer som att det levdes ett "helvetes liv" omkring henne... kunde detta ens uppfattas som något annat... motivationen var just nu på noll... hennes kropp svarade inte och lydde inte... den hade ingen lust att baxa på sig... om det så var hennes egna intressen eller sysslor hon ville utföra så nej... kroppen förblev i olust att gå och sätta på tvättmaskin eller diskmaskin... alla impulser segade sig igenom hennes inre och hon bröt ut i tårar för minsta lilla...

... hennes barnbarn hade blivit djupt deprimenerad efter våldtäkten och ville inte leva... hon slog och sparkade sin mamma i försök att ta sitt liv... ambulansfärd och polisutredning som orsakat frustration... en ungdom som ska börja sitt liv så här... nu drog hon sig själv till minnes egna utsattheten våldtäkt, hur hon misshandlats och förföljts... då på den tiden fanns inte nätet men dock fanns "skvallerbyttorna"... sedan dess hade hon inte fått arbeten inom kommunen sin... nu var detta ändå historia nu som pensionär... hur skulle de tro henne hon var ju endast en... nu rasade smärtan i henne och tårarna skruvade sig där inom fast hon släppte inte ut dem... telefonen ringde först var det pappa, sedan sonen och därefter särbon...

... barnbarnet skulle komma och stanna över till nästa dag... där på diskbänken hade hon tagit fram lövbiff och planerat för en god efterrätt... den där lilla killen på åtta så livfull men så trasig... hade han redan erfarenhet av livets hårda ogästvänlighet... nu bodde han heltid hos sin pappa för hans mamma gett upp till sist... men vägen hit till idag i stabilitet och ro hade varit mycket knagglig för barnbarnet hennes... han sa att han ville vara mer hos sin farmor för han tycker det är roligare där än hos sin mormor och morfar... hon lade inget i det, för barn har intressen som pendlar över tid... det var ingen dom hon såg i det emot någon...

... lillkillen och hon brukade baka, laga mat, pyssla, rita måla, spela piano, titta på vetenskaps eller naturprogram eller bygga lego... men framför allt brukade de skoja och hitta på massvis med sagor och bara improvisera rimmad vers... sedan somnade de bredvid varandra och vaknade med en stor varm kram och en härlig frukost tillsammans med hans pappa som kom för att gå med sin son till skolan... torsdag till fredag varannan vecka... nu skulle detta bli fler dagar och hon undrade såklart om det skulle gå bra eller fungera... barnbarnet "lillkillen" var en känslig själ och hon var just nu "ingenting"...

... den inre drivkraften kan få sig en törn och där kan fästa en tagg... men kanske skulle dessa alla erfarenheter kunna utgöra ett verktyg för "taggutdragning" både för henne själv men också för sina barnbarn... "Lillkillen" kunde hon nog nå fram till för de hade kreativa synapskopplingar i sällskap med varandra... men det var svårare nu med äldsta tonårsbarnbarnet 20 mil norrut... dock hade näst äldsta barnbarnet bara några mil bort  till och från bott hemma hos henne med stor behållning för dem båda... dessutom gick "lillkillen" och hon ihop för de var båda kreativa tillika som sin mormor och farmor... men skulle hon kunna erbjuda barnbarnen allt hon ville kunna naturligt frambringa...

... att nås av inspiration i stunden det var de alla bra på... men en sorg kunde då och då väckas i denna trötthet denna utvecklade utbredda "ingenting" utgjorde... men hon hoppades att det skulle räcka till att de älskade varandra som familj... denna känsla eller kamp var omöjlig att dela med nära och kära för det skulle kanske missuppfattas... för hur säger man till någon att man känner sig som "ingenting" då man ändå tycks att prestera "någonting"... det var en svår sak att få rätsida på även för henne själv... så hur berättar man om hur man mår utan att skrämma bort?...

... hon övade sig genom diktandet och skrivandet av noveller... men samtidigt var hon rädd och hade en inre fruktan att få påhopp för detta direkta raka språkbruk... ja hon hade den nakna sanningen i pennspetsens mynning som hon sköt från höften med... det bara fick bubbla ut så som det ville för henne... hon övade sig i att försöka att "inte" censurera sig... detta "inte" blev paradoxalt nog det som gjorde att hon hela tiden tänkte på vad hon skrev för att "mobben" inte skulle begränsa hennes "yttrandefrihet"... så hur gör en människa som känner sig sådär tryckt inom... och hur känner sig kroppen medans anspänningen ökar för vart ord hon ändå vågar stämpla in i skärmljusets fönster...

... den där skimrande amblyopisnigeln som började slingra sig över orden... sedan lade den sig över meningarna för att rätt vad det var förvandla allt till ett "blurr"... en kromatisk aberration tillika delar lingvistisk aberration... en slags osund avvikelse allt medan hon mer och mer började tänka på att gro frön till odlingarna... hon skulle ägna allt mer tid under våren åt att odla till föräldrarnas trädgård... och hon tänkte på att barnbarn, barn, hon själv och föräldrar samt övriga släkt och vänner skulle få glädje i detta... det slog henne att hon saknade muskler efter månader av att ha varit nedslagen... inte nedslagen av "ingenting" utan nedslagen av alldeles för högt pris för att skriva poesi visa sin konst och att vara en medlem...

... en väninna ringde henne precis och berättade om sin enkla vardag... samtalen varade knappt några minuter men de var livgivande... en solidaritet emellan dem som poeter i samma litterära förbund... en slags gatupoetisk erfarenhet de delat genom att uppträda på öppnascener, skapa egna kulturprogram eller agera moderatorer till något evenemang kring "skriva och skapa"... ja i folkbildningen hade dem båda sina starkaste rötter... så det fanns efter tjugoårs vänskap i konstens anda ett kitt som höll dem samman... men samtalen var fler in till henne än hon själv hann med att ringa ut till andra... för nu var äldsta barnbarnet i en svår reaktionsfas efter att chocken släppt efter hon blivit våldtagen...

... det var just detta att så många av hennes egna erfarenheter just stöttade och guidade andra... men som dessvärre triggade då och då mörka minnen som vissa perioder inte ville släppa taget hur hon än "levde livet"... så som ett trauma nu hos barnbarnet skulle börja härja i hennes unga liv och fram igenom hela hennes liv... för det här släpper inte och kan inte amputeras... det är tyvärr så att det som amputeras på den utsatte med terapi är inte traumat utan just "motivationen"... den där motivationen fattas en bitvis genom livets passager särskilt när påfrestningarna i ens samtidskontext blir "för mycket"... så driver man ut bortom räddning ut i ett hav där man kan spolas upp på vilken strand som helst där farliga nya omständigheter möter... hon led stort med sitt äldsta barnbarn...

... i detta skulle hon nu orientera sig med sitt kontext och identifiera sig med detta... för det bjöds inget annat än förtryck, censur eller "ingenting"... försök själva se klart med amblyopisnigeln fastetsad på näthinnan... en rejäl känga i magen kom från de som skulle freda en från allt detta med orden... nu när fler har hört av sig ska vi åtgärda  bristen... men såklart följde med de orden en äcklig uppkastning över den vita snön... vad är det som ska krävas av oss alla och en var...

... hur skulle äldsta barnbarnet få sin upprättelse och få bli hörd... allt hon ville var att ge sitt utsatta barnbarn en kram... men  pandemin dessutom gjorde att hon inte reste kollektivt... i detta kände hon ännu en begränsning i att det inte gick att "bara" springa över till sin äldsta dotter... tjugo mil för en kram eller en kväll där för att inge lugn och ro eller lysa lite hopp för sitt äldsta barnbarn... eller kunna läsa en saga för de två syskonen på sju och fyra... ja de andra två barnbarnen i familjen saknade sin mormor med... dett var en svår kombination för alla i familjen där... ytterligare påfrestningar för en utsatt tonåring där hushållet rymmer en syskonskara att ta hänsyn till... så som mormor kände hon att hon velat finnas där för dem alla just nu... hon visste att  värna och vårda, skänka kärlek och se om sitt hus...

... ja dessvärre ser man inte om sitt hus där "alla" ska må bra men man ger företräde för vissa att kränka... sidan hon skrev på motsvarade inte detta... så hon tänkte men bjud in dessa "kränkande" och var tydlig med att detta bjuds dig som användare av denna tjänst... skriv in det integrera "du får finna dig i kränkningar du får inprickat kommentarer och inte förrän fler får samma meddelanden som vi får kännedom om kommer vi att tro dig eller åtgärda dvs låta den som kränker dig få sina texter valda till mest uppmärksammade, eller utvald text"... polisens firmafest urartade och journalister får göra reportage utan censurering av orättvisor... och man får kritisera regeringen utan att drabbas av represalier för att vi just har yttrandefrihet...

... dagen blev en vecka, blev en månad, blev ett kvartal, blev till ett halvår... fast flera dagar kändes som flera år snarare... för det där "ingenting" gnagde in i benmärgen av smärta... man får inte kritisera eller veta sin rätt eller ens skriva sig igenom allt av kränkningar tänkte hon... jag får inte måla då anklagar de mig för att vara en wanabee... hon ville inte sälja sin konst eller använda den så som en inkomst... målandet var snarare en terapi även om resultatet blev intressant eller uppskattat...

... jag får inte skriva dikt, prosa, lyrik eller poesi, vistexter heller då blir jag utsatt av kränkande emot mig som kvinna där allt tydligen får handla om denne kränkande mans lem och vad han vill göra med mig med den... därför ska jag baxa mig ut eller byta namn, byta bild, byta ansikte, byta texter som endast handlade om en promenad igenom livet, dvs hennes samtidskontext... den som andra skapat åt henne och inte är ett aktivt val... men hade hon vetat att detta skulle bli resultatet sexuellt ofredande att födas hade hon vänt om i livmodern...

... hon undrade om saker och ting verkligen behövde vara så här... kunde det finnas en väg tillbaks till ett liv utan censur, förtryck av upphovsrätt och för att hon fötts till kvinna... var hamnade hon med all sin sorg över livets ohyggliga svåra... ja hon hamnade i en reflektion av att hon levde och verkade under en glaciär... en tung börda av kyligt bemötande och  betungande beteende från andra som hon, hennes barn och barnbarn skulle acceptera bara... för det fanns ju inte endast "en" som levde så här...

.... ja men det är ju "normalt" nu mer att möta andra kvinnor, män eller barn med liknande erfarenhet... så motivationen alarmerade i hennes "ingenting"... gör ingenting gör ingenting gör ingenting... ett mantra där skriv inte, måla inte, sjung inte, spela inte, lev inte och där kom känslan att tangera med alla unga av idag som utsätta gång på gång... de känner så och tappar med detta livslusten och motivationen att kämpa emot... 

... i denna samtidskontext visste hon att hon inte ville lägga sig ned eller ge upp... dock kan man ju undra hur en människa kan resa sig upp under tyngden av en hel glaciär?... hur skulle hon kunna inspirera eller beskriva res er till andra medsystrar och bröder... hur gör en människa under extremt hårt tryck från sin samtidskontext?... hur kan man vara utan självcensuren och välja att skapa och vara fri i sitt uttryck... när allt omkring en signalerar så fruktansvärda överröstande ord, beteenden och förtryck... och ja det finns ett folk som har färggranna dräkter och det är alltid det förtrycktas folk... över allt i världen där urfolk har fördrivits, kränkts jagats på flykt där spritter det av färger i deras folkdräkt... 

... i hennes konst flödar färgerna och formerna är mjuka... de har berikats med allt vad hon i känslan kan bjuda utifrån den inre förtryckta hon vill befria... det att befria sig både från självförtryck självcensur och från förtryck och censur från samtidsmiljön detta tycktes ge sig uttryck i färger... en känsla i henne hade alltid varit att ingen skulle stå utanför där alla alltid skulle få vara med... hur kunde man då välja bort en färg... klart att där alla färgerna fanns valde man dem alla... dvs själens språk går i regnbågens alla färger... nu visste hon så väl varför "ingenting" blev viktigt att existera i till trots... därför att allt föds ur "ingenting" detta präglade hennes konst och hennes texter...

... denna kärlek till allt det som tagits ifrån henne eller "amputerats" och den sorg detta väckt... att nu tillåta sorgen få vara där och bli om än dock hennes livsmaterial... tårarna som floder flöt medan barn, barnbarn och hennes föräldrar umgicks... tårar av alla möjliga orsaker som satte färg på det i henne som dessa andra förtryckt... det egna uttrycket var hennes rätt och hennes rättesnöre... för det svar skulle komma om att livet  var hennes och ingen annans att sätta ord, färg, toner eller fason på... men man blir ingen framgångsrik konstnär när ingen släpper in eller ut det man är...

... det kommer inte att bli skillnad och hon ville berätta precis som Greta Thunberg att "how dear you"... hur vågar ni förtrycka och censurera yttrandefriheten i orden, i text, bild och musik för den som endast uttrycker sig förtryckt?"... hon undrade och hon darrade vid sin slutsats... det är allas ansvar att förklara "det är djupt orättvist och osolidariskt att få människor som är goda att överge sig själva" emedan man väljer att kalla förtryckarnas aktioner för tryckfrihet...

... återkommande scenario i fler och fler miljöer i verkliga livet skulle nu hennes barnbarn komma att möta... hur rustar man ett barnbarn för detta undrade hon djupt inom sig... det var inlemmat som en vardaglig fråga... dessa femton år som gått hade ju inget "rop" hjälpt till att förändra detta faktum av förtryck av unga flickor, unga pojkar eller kvinnor... så vad betydde allt detta livet bjöd?... hur "ingenting" än skapade brist på motivation inom henne, förlorade inte fingrarna sin mekanik att skriva vad hon kände... det flödade av sig själv nu med allt vad det skulle komma att få för betydelse långt senare... för var det inte så att allt börjar med ett litet steg... och är det försent tycker du för en förändring?...

... om du tycker det finns en möjlighet till förändring varför sitter då så många på händerna... det måste i så fall bli dem som förtrycker som ska hejda sig och inte du som vill freda dig eller är beredd att säga ifrån... där undrade hon i sig varför så få sade ifrån eller krävde rättning... svaret blev alltid det samma det gömde sig i hennes diktning och var en del av all hennes erfarenhet... om det inte finns någon som lyssnar, om kunskap fattas dem som ska ta emot vad samtidskontext gjort med människorna... Om alla alltid har en förklaring, eller ett sk "bry dig inte om sådant där"... ja då fanns det en grundidé hos dessa som sade som så att detta är "normalt"...

... som att se en skräckfilm med de värsta tänkbara scenario rös hon vid tanken på utvecklingen... som att leva i en mardröm... hopplösheten snuddade hennes käkmuskler och hon försökte bita ihop... men hon ville inte alliera sig med förtryckarna... hon ville verkligen att detta skulle få ett slut... ja hon övervägde faktiskt dagligen på att avsluta sitt liv... det som var levande valde hon alltid men denna undertryckta sugande kraft att hoppa av klotet drog i henne till lika delar som livskraften...

det stod 50/50 mellan dem nu dessutom som hennes barnbarn var i stor fara... livet vi måste få livet tillbaka... det var varje dag samma kamp och samma upprepning av sömnlöshet, nya tag nästa dag... kan man ta emot livets ljus mitt i detta för att samla krafter att möta barnbarn med ett leende... för en tid kunde hon kanske samla sig... men med "mobben" censureringen av yttrandefriheten här ja då skulle hon bli tvungen att överge sidan för att kunna leva... men ändå veta att problemen skulle bli kvar för dem hon lämnade... alla hennes skrivarvänner eller hennes läsare där ute som fann en kraft även i att hon kastade ljus över det svåra i livets promenad...

 

tyvärr försvann resten av denna text i tomma intet, pga tekniskt strul...

det saknas fyra sidor som jag aldrig kan hitta igen efter min redigering...

 




Prosa (Kortnovell) av Eva Solstrale VIP
Läst 83 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2021-02-11 13:58



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Eva Solstrale
Eva Solstrale VIP