och rosen låg uppsprättad på silverfatet
månen hängde livlös i sin snara utanför fönstret
dimman låg tät över landskapet

någon hade gjort inbrott i hennes själ
stulit rosens hjärta

hon kved av smärta
under fullmånens flod av silver
och stjärnorna grät tårar av glas

som föll på gatorna

hon kved av smärta

men

i det fördolda bakom gardinen stod trollkarlen och smålog

-du!: sa han med sitt magiska trollspö i handen
-glöm aldrig vem du är!



och där hon låg djupt försjunken i sorg och smärta
så kunde hon höra änglarna viska och trollkarlens trollspö
ur vilken

stjärnorna svävade ut i rummet

och bildade ordet



***Levnadskonstnär!***



och kraften strömmade, brusade i hennes ömma vener


hon reste sig

och såg på sig själv i spegeln på slottets dunkla stenvägg

ett ljust skimmer,
en gloria
och visste att hon var tillbaka,


rosens


hjärta



skulle


snart


bli


hennes


igen