Visst gillar jag den gamla poesin,
de trygga versarna med råg i ryggen,
de redan färdiga men tomma byggen,
som väntar på att orden flyttar in.

Jag tycker om de dikter där jag lekt
med versens fötter i de blanka stimmen
av metaforerna, av metern, rimmen
och minnena som barnsligt blänkt så blekt.

Men även som en övermogen man,
en redan gammal gubbe, helt uppriktigt,
som borde ta det lite mer försiktigt

och pyssla med den poesi han kan,
så vill jag vara diktare på riktigt
och söka det jag aldrig förut fann.