Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Amazoner och medicinmän

Att leva är att dö en smula. Man förlorar vänner, bekanta avlider av ålder och olyckor. Detta är naturligt. Jag är fortfarande tonåring och är redan en Dödens magnet.

Första gången jag såg en död kropp var för fem år sedan. Min kropp skulle fylla tretton, min själ fyrtio, den dag då min vän dog. Hur kan det komma sig, tänker jag, att döden är mig så trogen och trofast? Vad ser Han i mig, schackspelaren?

Jag längtar plötsligt tillbaka till min terapi. Historiskt har den gjort underverk. Det är inte att jag är sjuk i huvudet. Min själ har små hål & det läcker & drar. Sakta men säkert, tack vare en dam och en röst, blir jag allt helare. Varje torsdag klockan sex går jag till en pub på Mintgatan. En bra lösning, dränk dina sorger, Fiona. Inte riktigt. I ett loft ovanpå bor en dam, Elisheva. Bara namnet kan få själen att må gott, jag tycker om att uttala det. Elisheva är långt ifrån sina rötter i Yerushalayim.

Från en vinröd schäslong, lite te och en filt, är jag öppen & redo för tröst. Shakespeare, på hebreiska, man tror det inte förrän man hör det. När Elisheva läser sjungs en sång. Hennes röst, en mjuk alt, är som gjord för en scen i New York. Och orden från en britt smeker örat och själen medhårs. Orden & språket, rytmen & flödet, honung & vin. Mörkret och tjäran försvinner inte. Men det drar inte lika mycket.

En tanke växer i mig och jag tror på varje ord. Ta mina saker, min försörjning & mitt bo. Men rör inte Ordet, Boken, Texten. Jag dör utan dess medicinmän och amazoner.




Skapa | Skriva av urbanjohanssonwriter VIP
Läst 111 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-02-13 11:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

urbanjohanssonwriter
urbanjohanssonwriter VIP