Hade jag så äntligen förlorat min svendom och jag gick några centimeter ovanför jordytan och min glädje var enorm. Men människan är inte människa om hon inte uttrycker ett visst missnöje med sin situation och plötslig dök den där tanken upp för mitt inre ..... och så en till. När jag passerade mynttorget där jag riktade min första förtvivlade bön till han/hon/hen riktade jag en svagare bön till honom ovan där och jag blev faktiskt sen omsider bönhörd.
När jag nu på min ålders höst riktar mina tankar bakåt kan jag förnimma en del underliga fenomen. Ett det tog en viss tid att komma ihåg vad min första "erövring" egentligen hette. Att det tog sådan tid förvånade mig men när det väl flöt upp från mitt undermedvetna kände jag direkt att namnet var hon och ingen annan.
Jag är absolut ingen kvinnokarl men när jag skall räkna efter hamnar jag på siffran fem eller sex. Att det blir olika tal beroende på hur noggrant jag räknar förvånar mig inte lite om man betänker hur sex under lång tid hade för mig i mitt ynka liv.
Jag har ibland försökt hitta min första brud på facebook men inte lyckats det skulle varit kul att se hur livet och åren farit fram med henne. Vi som var så kära den gång det begav sig. Jag drar mig till minnes Torgny Lindgrens ord "bakåt är ett väderstreck man inte skall titta för ofta i" och nu är han död även han.