Också slog det slint igen
Den här spaken i hjärnan som så länge pekat åt rätt håll
Kämpat
Knarrande, rostande kämpat emot tidens tand som gnagde på nervbanor som byggts av blod, svett och
framtidstro

"Sitt still i båten"

Ett år i isolation med tillhörande separation frätte sönder hoppet som bultade desperat efter uppmärksamhet
Käkar som biter ihop i ett vänt leende runt ett extra glas vin
Själv
För vi får inte gå ut


Den sista droppen dränkte en av de sista av entusiasterna som inte vill vara duktig längre
Som inte kan
Som vill tillbaka till dekadens
La vie boheme
Till att stjäla hattar och kyssa den som står närmast
Till att läsa på scen och scanna rummet efter neonskyltar: "TA MED MIG HEM"
Till att inte bry sig om sitt rykte för att bry sig skulle göra för ont
Till att sätta en ära i att gå på knäna för då är man redan i rätt
höjd

Konsten ligger i betraktarens öppna sår
och bara vi ser hur vackert det blir när vi blöder
Vem kan skriva inlindad i bandage?
Vem orkar desperat törsta efter kärlek när kärlek är lika avlägset som drömmen om fred på jorden?
Och vem kan se när den drömmen går utan att fälla tårar?

TA MED MIG HEM.

Jag saknar mitt hem som så länge varmt gungade i bröstet

Ta mig hem igen

Jag saknar dig så mycket