Ett skrik hörs i huset. Snabbt lägger hon ifrån sig boken, en deckare som trollbundit hennes sinnen.
Nu hörs skriket igen, vem skriker mumlar hon för sig själv. Hon är ju helt ensam i huset!
Med tysta fotsulor och brödkaveln i högsta hugg närmar hon sig källartrappan. Hennes kalla fingertoppar famlar över väggens sidor. Nu så hittar hon lysknappen. Snart så badar den mörka, fuktiga källaren i lampans sken. Om det inte vore för att glödlampan som hon skulle ha bytt, fortfarande är trasig.
Hon andas lugnande djupa andetag, försöker sansa sig. Det är ju ingen mer i huset, bara hon!
Så skriket hon hört två gånger kan väl inte vara från en människa eller kan det?
Hon suckar, brygger en kopp kaffe. Värmer mjölken till semlan, ställer allt på en bricka och går tillbaka till vardagsrummet.
Det är tyst i hela huset.
En tugga på semlan och ögonen i boken. Igen.
Skriket!
Nu blir hon rädd, riktigt rädd.
Hon vänder blad i boken. Sista sidan, hon pustar ut. En riktig thrillerdeckare, där slutet lugnar hennes bultande hjärta. Och skriket.
Hon ler åt sig själv. Nästa bok blir ingen thriller….