en dag glömde jag att se upp och hålla reda på mig och mitt... jag förlorade min läsplatta på en kryssning... glömde den på rummet... gick tillbaks men då var den borta...

fick ladda ned alla min fotografier från min Facebooksida och fick hjälp av mina döttrar och min kärbo... de hade några av mina fotografier i sina enheter för jag skickat bilder till dem... det blev så tokigt med allt... men jag fick begagna min ena dotters avlagda läsplatta en mini iPad av samma modell...

några bilder fanns kvar i molnet men inte alla... så fick jag en ny laptop av min kärbo och där fick jag också ladda hem mina bilder från olika håll... ett himlens pyssel och jobb med det... skulle lära mig allt nytt med HP laptopen inte alls som Apple som jag varit van vid... men det går bättre för var dag...

dock nya glasögon med fel prisma just nu... flera olika kontakter även pga detta med optiker, ögonläkare och ortoptist för att få till rätt prisma... så synen har inte fullt ut varit bra sedan treårsåldern... nu "ser" jag fram emot att de nya slipade glasen ska vara rätt denna gången...

men det är otroligt frustrerande med allt just nu... familjesituationen för mig i mitt enskilda liv, privat är det okej... men runt om är det mycket för mycket... skrev att det känns som att leva under en glaciär... Sulitelma blev metaforen för detta... och vad ska metaforen för synen bli funderade jag på... Jo det blev amblyopisnigeln... för det ser ut som en slemmig genomskinlig snigel som lägger sig över ord eller meningar...

och när jag ska fotografera måste jag låna kamera, eller mina nära och käras mobiler... pga mitt synfel har jag en sådan där "senil"-telefon... äger en mobil med bara knappar så jag inte ska trycka in fel nummer... vore jobbigt med en iPhone eller kanske en samsung eller androidmobil... med dubbelseende blir det som är smått som små runda vita klimpar med ansiktslyftningen egenskaper... ser då ut som smileys tangenterna alltså och de kollar så konstigt på mig... ser ut som de undrar vem är du? och det händer att jag blir rädd för mig själv när jag går förbi spegeln... vem var det där?... men man har lärt att skratta åt det... 

hur som helst är fotografering viktig då jag ser eller uppfattar detaljer med "öronen" mer än andra... ni kan inte förstå tror jag att man kan höra larver käka bladen där jag sitter och vilar i solen... så då pekar jag ut bakom mig, säger kolla där åt mina barn, barnbarn eller till min kärbo... i andra fall brukar jag fråga dem, är det en klar bild nu eller är den suddig, då svarar de så att jag kan trycka av för en bild vid rätt tillfälle... 

Ja jag och min kärbo dvs Mr_Solstråle vi fotograferar mycket tillsammans.... En liten bakgrundsberättelse... Jag brukar leta upp motiv, Lelle är hjälpsam om jag hittat något extra, ibland grodperspektiv pga små detaljer som är intressanta, eller som jag inte riktigt uppfattar, förrän det förstorats med makro...

ja då ligger han där, min kärbo, på filten med kameran eller mobilkameran och jag visar vart det där spindelboet, eller humlan vilar bakom blomman eller bladet... man hör ju hur de snusar, knaprar eller rör sig... Ja sådant liksom känner jag eller hör... jag hör kanske en syrsa eller något annat "brummande" ex tordyvel på rygg... eller i komposten en nykläckt noshornsbagge... eller på ett grässtrå en guldbagge, humlebagge eller en svärmare eller spinnarfjäril och kanske en larv... Ja dvs jag hör dem och vänder på ett blad så att han kan fotografera... Och ibland så sällsynta arter att vi rapporterar in dem till Artportalen...

Så kan det vara med synrubbningar... ja att ett annat sinne förstärks och då får man vara rädd om öronen för de kommer bli mina ögon på gamla dar...

min far lider av vänstersidigt synfältsbortfall så nu mer har vi mer gemensamt än under uppväxten... ja förutom krämpor så nu har vi även synen rubbad gemensamt... det vi, dvs pappa och jag också märkt  är att vi hör "vad folk tänker"... så ibland svarar vi på frågorna innan de är ställda och då blir våra närstående ställda... dock de börjar vänja sig vid vår nya förmåga som roar och stöttar i vardagens trall...

det finns alltid en anledning att se att man hör till... så att man kan se till de sinas bästa... Ha en fin dag vänner och kom-ihåg hör upp och se upp för rätt som det är kommer överraskande motiv att ge er invitationer till inspiration!... 

Känn dig höra till och se det finns en mening med allt!