Det är ledsamt att se dig
utanför, inte innanför
långt bortifrån, på håll
med armarna, håret
gångstilen – den
gör alltid
allra ondast

Hur käkarna spänner sig
när du tappar talförmågan
letar efter orden,
i röken under fläkten
i askan i vattenglaset
jag ser
hur du tänker

För du vet att jag vet
hur ärret ser ut på din rygg
hur din farmor led
innan hon dog i fjol
och hur mina kyssar känns
på ditt bröst, vid läggdags:
vi gjorde så

Men man kan inte dölja
sina mikrouttryck
DU KAN INTE
maskera dig
DET HJÄLPER INTE
att du håller vinglaset
för ansiktet

Jag avkodar dig väl –
hur lätt som helst
i kökets dunkel
trots ilande ballader
som springer
oss runt fötterna;
påminner

Och sekunder blir
till filmscen,
tonårshjärtans
bristande,
rispande, blödande:
vi får stående
ovationer