Slav under tidens pil, dess horisontala färd och vårt lodräta fall genom dess bländande krater av minnen. Segel fälls ut och ibland kan vi sväva utanför för att beundra skändligheterna som ger världen karaktär - i nattens drömmar där allt är löst och vi kommunicerar telepatiskt skälvandes mot evighetens mantel. Om och om igen, det kommer aldrig ta slut för så är vi skrivna i glömskans bok att alltid komma tillbaka och andas som om det vore vårt första andetag, men i bakgrunden långt inom oss ekar det; som i hjärtats slag - sagan att vi kanske varit här förut, men förevigt i dunkel precis bortom räckhåll att slutligen försonas. Och den nya dagen gryr målad ur gårdagens skugga. Som ringar i Yggdrasils träd.