De står i kö, tysta frusna med ångest i blicken,
utan hopp och utan framtid.
Deras händer är blåfrusna och nariga,
deras fötter i de trasiga skorna är frysskadade,
de har alla sina tillhörigheter i påsar och ryggsäckar.

De väntar tåligt, med nedsänkta huvuden,
kapuschongen över huvudet för att försöka
synas så lite som möjligt för omgivningen.
Någon vänder sig om och säger något till vännen
bakom, de skrattar till i all sin eländighet.

Kön rör sig sakta framåt och alla kommer att få
en kopp hett kaffe eller te, en smörgås och en dricka.
Ja jag skriver här om mina vänner, de hemlösa och
fattigpensionärerna, två grupper som knuffas och skuffas
omkring utan att få den hjälp de så väl behöver.

Jag tänker inte skylla på någon eller något, jag vill bara
ge dessa en identitet och en plats i samhället,
visa att de faktiskt finns därute och kämpar varje dag,
precis som du och jag, fast deras förutsättningar är
mycket sämre och besvärligare och svårare att lösa.

Den tacksamhet som de flesta av dem visar oss, som
ägnar vår fritid åt att som volontärer hjälpa dem det
är något som gör att vi orkar fortsätta stödja och hjälpa.
Ord som: Ni är änglar, utan er skulle jag inte orka kämpa,
utan er skulle jag vara död, ni ser oss som vi är.

Alla människor har rätt till en bostad, ett mål mat,
att kunna ta ett bad eller en dusch, krypa ner i en ren
varm säng och kunna låsa dörren om sig, så man
kan känna sig trygg, lugn och veta att ens saker
finns kvar när man vaknar imorgon.

Du som nu läser detta kommer säkert att göra det
med olika känslor och tankar som kommer upp i sinnet.
Jag dömer ingen för vad den tycker och tänker,
men jag önskar, och ber, att ni skall tänka detsamma om
de hemlösa och de fattiga som nu far illa ute i samhället.

Vänd inte bort blicken, byt inte sida när du ser någon
hemlös som ber om en krona till kaffe och en matbit.
Döm inte direkt och tänk att "du får skylla dig själv"
för jag lovar dig min vän som nu läser vad jag skrivit,
en dag kan det vara du och jag som sitter där.

Allt kan förändras i ett nafs, morgondagen vet vi
inget om alls. Uppsagd från arbetet, sjukdom som slår
hårt, skilsmässa med allt det kan innebära för inblandade,
det är sånt som kan förändras från en dag till en annan.
Så jag vädjar nu: Se till de hemlösa och fattiga i samhället!