Jag dök upp som tanke
i mammas skalle
redan 10 år innan min födelse.

Så att som tanke är jag ca 75 idag,
alltså född 1956.

När tanken även blev en fysisk verklighet
som gjorde att andra än mamma
också såg mig
ville dock pappa,
min käre far,
inte se mig.

När han var i närheten
adopterades jag till min storasyster
för x antal timmar och minuter.

Tid har alltid
varit min grej.
Inte rum.
Rum tycker jag inte om.
Det klarar jag mig utan.

Så småningom smälte
min dyre fader
och jag fick finnas till
från tre-fyra års ålder sisså där.

Från tonåren sen och uppåt
stängde min vackra pappa
in sig själv på sitt kontor
och slapp åter ta tag i mig,
mitt onanerande i tid och otid
och ölande.

För att inte tala om
mina närgångna, intellektuella frågor
om varför vi finns till.
Och inte nöjde mig med bibelns luddiga svar.

Han hade själv erfarenhet av
de bägge sorts beteendena, "ölrunkandet"
och visste att de måste hållas i schack.

För att få tid med honom måste jag gå via
hans hustru,
som var samma person som min mor,
och be om lov att få knacka på...
allra helst så där när jag egentligen
inte hade nåt riktigt ärende
utan bara ville räkna fjunen på hans
rätt så kala hjässa
eller nypa honom i näsan
och fråga hur han hade det med kärleken
hahaha.

Som universitetsstuderande sen
kom en ny verklighet emot
och han blev totalt bortkopplad
från sin sons pyskologistudier
( som gick honom över mjällgränsen )
där sonen, dvs undertecknad, alltså jag
blev tvungen att bekänna mitt existentiella lidande
för samma mor som jag tidigare talade om.

"Ta en tablett !" undslapp det henne.
"Det gör jag".

Jag förstod senast då
att jag aldrig mer skulle kunna bli nåt annat
än psykolog.

Tack ska ni ha !