När Du ropar mitt namn
går en stöt genom rummet:

”Javisst ja!”

- men vem var jag
innan du skickade ut
det magiska ordet,
den farande lasson?

Namnets fallande
skiljedom
sluter dock inte genast
vid hudkostymen;

dess kontur
i skallrande osynk;

en suddig
identifikation;

skärpa
som håller på att ställas in;

det skallrande locket
på en kastrull
just innan vattnet svalnar

Men namnets skallrande energi
lägger sig tillrätta
i en acceptabel approximation

och jag lystrar,
sträcker upp personan
och svarar: ”Ja?”


När Du ropar mitt namn
flyger en trana
genom en haiku
vid Fuji

Stavelserna klingar
i kalligrafiskt stål:

”Ingvar!”

och överraskningen sköljer
en plötslig beredskap
genom yrvaket självmedvetande

Ordningen är oförställd!