I en båt på Himmersfjärden
var jag ensammast i världen
stormens hårda brus
vågor höga som hus.
*
Tänkte, det blir himmelsfärden
för båten, å, så ranglig är den
ja, den kastas hit och dit
stormen ger ingen respit.
*
Att välta och bli utslungad
att suga in vatten i näsan och lungan
att kämpa men att sedan sjunka
att inte orka mer, att drunkna.
*
Och ska jag dö, låt mig dö i natten
få somna in, inte kvävas av vatten
jag vill läggas i en vanlig kista
när jag en dag mitt liv ska mista.
*
Inte sjunka och sedan flyta i land
vid nån vassrugg eller badstrand
där barnen njuter av vattenlek
vågors kluck och solens smek.
*
Med min rädsla var jag ensam
och jag dolde den som skam
för vid rodret satt min far
som ej det minsta ängslig var.
*
Och helt belåtet sa han nyss
”tänk vilken hård och härlig kryss
men nu blir det en lugnare färd
när vi strax ska lämna vår Himmersfjärd.”