Svor till gjorde hon. Himlen drog sig in

och för ett ögonblick undrade hon om

hon över henne skulle ringa honom. 
övertala honom att stanna. 

Ovissheten byggde fåror av välkänd 

skräck genom tarmen och det hårdnade. 
Plötsligt likstelt. 

De två modigaste diskuterade bakom 

hennes rygg. Om hon lade örat mot 

väggen. Det var som om hon på allvar 

hade inopererat en livets muskel bakom 

de stålgrå väggarna. Den dunkade hårt, 

illvilligt och reagerade tvärt på det mänskligaste 

Hos människan. 

Om hon anat den ovilja som sakta tagit över den 

Plats hon regerade över. Ett hav där vågorna 

Sköljde över regionens allt mer borttappade 

plastgolv och ingen nämnde det. Inte högt. 

tre talade om kniven i ryggen. Flertalet visste 

att döden krupit in och lagt sig som om hon

bäddat med en filt som alltid borde lukta 

tvättmedel men i sin iver missade att varje 

glädje varje liten del av mänsklighet var det 

som gav luften dess syre. 

de två talade redan om hon anade hans 

avsikt och om inte skulle omänsklighetens 

skräckvälde sprida sig till någonting som 

liknade ett uttåg ur en sekt som plötsligt 

ertappats och dess egentliga mening sipprade 

likt urvattnad trasa på ett allt mer blodigt 

överflödigt golv. 

vem vet. Hennes ögon sökte molnen och 

för ett ögonblick var hon tillbaka i de 

trygga gränderna som utgjorde den stadsdel 

hennes fötter längtat till en tid.