Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fanny och Freja del 9

På ängen finns en aftonfalk röd som blod och höst.
På ängen finns en aftonfalk grå som skiffer och hav...

Fanny sjöng med ren och klar röst. På senare tid hade hon lagt Pugh Rogefeldt till sin repertoar.

Jag sneglade på henne. Vi satt i skogsbrynet högt uppe på en stor sten och såg ut över en öde äng. Mitt på stod en majstång, lite vissnad, men ännu fin. Flagglinan smattrade i vinden. För en vecka sedan hade här varit fullt av folk som dansade, sjöng och skrattade. Nu var här tomt.

Fanny slutade sjunga, och började packa upp ur korgen. Hon räckte över en halv edamerost till mig.

- Här, osta, befallde hon.

- Ja, om du tar fram hyvelostarn.

- Den har väl du i din rygga?

- Den packade väl du ner i korgen?

- Säg inte att du glömde det viktigaste av allt?

- Jag? Det var väl i så fall vi som glömde?

- Åh, hela picknicken förstörd! Hur ska vi nu kunna göra edamermackor???
Edamerost var Fannys favoritpålägg. Men det måste också till extrasaltat smör och kavring. Jag kunde bara hålla med henne, och var lika besviken som hon.

- Vi får hitta på något.

Fanny plutade med munnen.

- Vadå? Hon såg sig omkring.

- Osthyvlar verkar inte växa på trän, precis. Men kanske på gamla majstänger! Hon gled ner från stenen och gick fram till majstången, ställde sig helt nära och ordnade med något. Strax var hon tillbaks, med händerna bakom ryggen och en lurig min. Hon sträckte fram händerna och visade en tunn björkslana, och en ståltråd.

- Vilket funkar bäst?

- Jag tippar på ståltråden, men är den inte smutsig efter att ha hängt ute i en vecka?

Fanny tittade ner i korgen, plockade runt lite och...

- Tada! Man måste absolut inte glömma att komma ihåg våtservetter när man ska på picknick!

Med provisorisk osthyvel kunde vi så om en stund njuta våra edamermackor, om än med ganska grovt tillyxade ostskivor, men det höjde bara upplevelsen.

Vinden friskade i. Majstången svajade fram och tillbaka. En mås landade på toppen, flaxade med vingarna, skränade och gungade med, som för att roa sig. Vi såg förundrat på den märkliga scenen.

- Det är nog en skrattmås, fnissade Fanny. Den tycker om att ha roligt.

Hon såg ut över ängen. Grå moln hängde tungt. Vinden friskade i än mer.

En lång stund satt vi tysta. Fanny satt helt still och stirrade på en björkstam.

- Hur är man när man är sig själv?

Ja, hur var man när man var sig själv? Kommen långt upp i vuxen ålder, var jag ännu inte helt på det klara med det.

- Hur vet man att man är sig själv, när är man som självast?

Hon såg uppfordrande på mig; krävde svar. Som äldre skulle man ha svar på det barn frågade om, men världen var lika gåtfull för alla. Ju äldre man blev, desto färre blev svaren. Men ett samtal med Fanny kunde kanske i alla fall ge oss två ett visst hum.

- Säg nåt då!

- Jag tror att du är dig själv nu.

- Tror?

- Ja, jag kan ju inte veta, inte krypa in i dig och känna hur du känner det.

- Men jag vet ju inte heller. Det är ju därför jag frågar. När är du dig själv?

- Hemma, när jag känner mig helt trygg. Då kan det hända att jag pratar med frukostägget. Det skulle jag aldrig kunna göra på till exempel hotell eller restaurang. Men faktiskt, jag skulle säkert kunna göra det hemma hos er.

Fanny såg tvivlande på mig.

- Pratar du med ägg? Vad pratar ni om då?

- Ja, det är väl mest jag som pratar. Äggen är rätt tysta av sig. Men det händer att vi pratar om livet.

- Prata om livet med ett ägg! Det passar ju bra.

- Du kommer ihåg när du planterade om blommorna i ditt rum? Då dansade du med blommorna. Det gjorde du, bara sådär. Då är jag säker på att du var dig själv. Eller skulle du gå ner på torget, grabba tag i en blomma och börja dansa?

- Nej, knappast.

- Varför inte då?

- Folk skulle skratta och tycka att jag var helknäpp. Skulle du gå ner på torget och snacka med äggen?

- Nej. Eller, varför inte förresten? Spelar det någon roll vad folk tycker? Egentligen? Måste man alltid vara så vanlig? Några kanske tycker att man är helt pucko om man gör något helgalet, men andra kanske tycker att man är modig som vågar göra något de kanske själva skulle vilja göra, men inte törs, för att inte bryta mot det vanliga.

Fanny sprätte iväg några kottar och var tyst en stund. Så drog hon ett djupt andetag.

- Men jag fattar inte. Jag måste ju vara flera självar. Jag är ju flera saker; tjej, barn, människa, dotter, och så mig själv, vem nu det är då. I skolan vill jag helst vara med killarna, men de vill inte vara med mig. De tycker att jag ska vara med tjejerna. Men tjejerna vill mest inte vara med mig, eftersom jag vill hänga med killarna. Och så säger mamma att jag ska vara mig själv, för då hittar jag säkert kompisar. Jag fattar verkligen inte, jag passar inte in nånstans!

Fanny formulerade dilemmat precist. "Flera självar". Det var ju genialt uttryckt. Vilket själv är man, egentligen?

Fanny hade förändrats på kort tid. Förut var hon glad och energisk. Nu var hon mer stillsam och grubblande. Och det märkliga var att mycket av hennes tankar och känslor stämde in på mig. Känslan av att vara utsatt, och att inte passa in någonstans. Att jag kunnat manövrera mig någorlunda såhär långt i livet, var ren tur.

Fanny reste sig häftigt. Hon såg både arg, ledsen och förtvivlad ut.

- Jag är trött på mig! Jag skulle vilja ändra på hela mig. Färga håret, ha andra kläder, nytt namn. Spela trummor.

- Spela trummor gör du ju redan.

- Jag menar spela trummor. Nu dunkar jag ju bara. Det låter som jordens undergång och universums kollaps.

- Men färga håret kan du väl göra, och skaffa andra kläder. Det enda du inte kan göra direkt, är att byta namn. Varför gillar du inte Fanny?

- Det låter som en hund. Frökens hund heter Fanny.

- Vad skulle du vilja heta då?

- Något tufft, som Niki. Och så skulle jag ha ett band… Niki and the Bikinis. Niki, den världsbästa trummisen… med grönt hår… och flodroslernade trumpinnar… Fanny försvann i drömmar om en fjärran framtid.

Plötsligt fick jag en bild för mitt inre. Fanny bakom trummorna på midsommarafton, med sitt band Niki and the Bikinis; Fanny med grönt hår och ”flodroslerande” trumpinnar.

© Bo Flodin




Prosa av Bo Flodin
Läst 12 gånger
Publicerad 2021-02-20 11:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Flodin