Vid morgonens timma.
Står jag vid spegeln i en täckande dimma.
Tanken på det som kan hända under dagen.
Påminner om de vassa knivarna i magen.
Jag biter ihop,
och mina tänder trycker in kindens grop.
Jag ser dem i hallen.
Deras knytnävar kommer på rasten fokusera på skallen.
Andra som råkar upptäcka står självklart handfallen.
Ingen hjälp finns att få.
Endast jag tvingas utstå,
alla glåpord och slag.
Varför föddes jag så svag?
Denna absurda värld,
är ibland för fruktansvärd.
Det finns ingen rim och reson.
Detta är livets sanna lektion.
Om du inte har viljan att orka.
Återstår bara en inre torka.
Men hur länge kan man hålla ut?
Jag önskar det var som förut.
Innan man sin naivitet miste.
Och i sin ovetskap inget visste.
Spegelbilden stirrar på mig.
Utan ett ord yttrar den sig.
Trots att jag hellre vill avstå.
Är jag tvungen att gå,
till skolan.