Jag drömmer mig bort,
till enkla öppna landskap.
Där en fjäril viftar fritt fram,
under en solig dag.
Men följaktligen drar en storm in,
med kaos så långt ögat når
och mitt i den, vaknar jag.

På en hylla ställs nya glas.
En efter en,
faller de i marken.
Trauma står i vägen.
En lös tråd av rubiner,
finner sig väg till en blek syn i spegeln.
Varje steg väckte två skarpa smärtor,
dåtid och presens.

Jag är ofta 7000km bort
från våran konversation.
Långsökta blickar,
istället för ord.
Men nog ser jag skillnad på fönstret,
och dörren.

Väggarna skvallrar,
när jag fyller tystnaden med rök,
och hostar blod på pappret.
Tror att allt detta snacket,
vart gjort hjärnan inte med aldrig, god.
Jag ser en siluett i hörnet,
mina speglar är väl placerade
för att slippa känslan av ensamheten.

Och i mörkret faller jag i plats,
i sägen som skapats.
Där jag kan komma tillbaka.
Till mitt enkla öppna landskap.
Där mamma förberett kaffe, bulle,
och en solig dag.
Vinden kelar kinden.
Hunden ber om maten.
Och fjärilen flyger vidare.
Jo där allting skulle,
gå bra.