Löften skrapar som en gaffel över 

griffeltavlan och någon frågade mig 

när jag skulle sluta skriva om bostaven N

i mina titlar. 

beslutade mig för att inget lova. Inget 

alls. Har aldrig lovat någon 

något över en längre tid utöver min dotter 

hon jag aldrig medvetet kan lämna 

Bokstaven N vrider sig i tarmen och utan 

människan bakom den vore jag som alla

andra som jag ideligen önskade jag kunnat 

vara. Så nära var jag. 

Ibland flyger dina meningar över alla 

mina sängar dina ögon ser på mig och 

ditt leende formar och omformar alla 

mina sorger 

som om du i verklig mening enbart fanns 

för att jag på nära håll skulle erfara gränsen 

mellan liv och död. 

Du var livet och valde att vänta på dig 

så mina porer skulle sakna varje del 

av det du var. Döden. Den djävulska insiktens 

skugga var för stark för djup i mig. 

N som i Neandertalare och nyplockad 

alldeles nyförälskat nyvaken rusigt 

näpen. 

Jag hörde mig säga att detta stora felsteg 

ledde till mitt öde. En alldeles speciell 

liten flicka som är mig när. Så högkänsligt 

det är möjligt ger hon mig kärlekens innersta 

väsen i det platoniska växtrikets alla biotoper. 

Vi är två men egentligen en. Hon har redan 

sagt till mig att jag ska ringa och säga förlåt 

och jag har redan försökt få henne att se att 

det inte är möjligt. Hon har strukit mig längs 

kinden och hon har sett alla jag älskar som 

jag ännu inte ser att jag gör. 

sådan är kärleken när den smyger längs med 

golvets list. sådan blev den för mig.