så kommer en tid då hon misslyckas med att vara den människa hon är ämnad till
att hon bär de fullfjädrade dagarna likt en boa, draperad över axlar förundrar henne
nu är slitvargsdagarna här och hon fryser.
klär sig i damast som hängt under taknocken på vinden, den väv hon ärvt av sin farmor. kvinnan som bar livet likt ett ok under alla år
går hon in i sitt innersta väsen och glömmer löften hon givit om att alltid vandra i solsken, även när det regnar i november
som solkig, barfota över trädgårdsgolv, känns hon naken och främmande