Tre tonårspojkar misshandlar en fjärde
under ca fem timmars tid i en Helsingforsstadsdel.
Man knuffar, slår, sparkar, använder metallstänger
och fyrverkerier, klär av offret, spottar och pissar på honom.

Offret upptäcks död två dygn senare.

Pojkarna säger att han egentligen var deras vän
och hade inte gjort dem något ont. Han var inte
utvecklingsstörd men placerad av okänd anledning.

Han hade blivit anmäld som saknad av föräldrarna
men boendet hade inte letat efter honom.

Pojkarna säger att det inte var meningen att
döda honom. De lekte en bestraffningslek
och kände sig hatiska och förtvivlade.

En av dem återvände på natten till offret,
som då ännu levde, men gjorde ingenting.

Åklagaren yrkar på mord och minst fem
års fängelse. Två av dem menar att den tredje
var den aktive i tortyren.

Jag tror på dem.

Jag tror att de ville plåga utan att vilja döda.

Jag tror att de kommer från hem där man
missbrukar och mobbar.

Jag tror också att vi ofta inte vet varför vi
beter oss som vi gör.

Det vi kallar "olyckor" är ofta inte oskyldiga
händelser utan omedvetet menade att orsaka
skada. Mot oss själva eller andra.

Så komplicerade är vi.

Skulle vi hela tiden vara medvetna om allt
som rör sig i vårt grumliga psyke
skulle vi knappast orka leva i ett demokratiskt
samhälle.

Det finns ett begrepp i psykoanalysen, det
"förmedvetna" som närmar sig det jag
tar upp här.

Det kan beskrivas med liknelsen som
den gör som letar efter ett namn. "Jag
har det tungan". Jag vet innerst inne vad
människan heter men jag kommer inte
på det just nu.

De flesta kallar det för att "man har
glömt" men berättar någon annan
namnet så vet man genast att det stämmer.

Man hade inte glömt.

Likaväl är det med våra andra handlingar.
Vi vet inte alltid varför vi gör, tänker
eller känner nåt för oss själva eller en
annan. Men börjar vi tala om det
så kan det lossna och bli medvetet.

Då kan vi välja om vi vill handla efter
det eller avstå.

Det är därför dynamisk terapi/analys
hjälper oss mer att förstå våra motiv
än andra terapiformer.