När nu polarisen och glaciärer  

smälter i obeveklig takt, 

späder den på vår redan stora vanmakt. 

Att Golfströmmen skulle mattats

var sedan länge sagt. 

Men blev nu obehagligt väl belagt. 

Och Sveriges rika skogar krymper

i en kortsiktig tjuvpakt, 

för mer pengar och tillväxtjakt. 

För världen tycks vara blind, 

driven av miljardkontrakt. 

Tillika natur- och människoförakt. 

Så kortsiktig är vår värld

att det är tabu- och sekretessbelagt. 

Så enfaldigt, misslyckat autodidakt. 

Men vilka orkar inse vidden

av vårt dödsförakt? 

Inse det var helt oöverlagt?

Vårt herravälde över andra arter,

som ett monster med en stulen fullmakt. 

Skapelsen är råvara på väg till nödslakt. 

Denna insikt och dissonans

ger den insiktsfulle egenartsförakt,

skam över mänsklighetens glappkontakt. 

För vi är alla mer än råvaror och kunder. 

Men hur kan vi återskapa vad vi ödelagt? 

Finns det hopp om en värdig balansakt?