när dimman lättar sprider sig solen över snölandskapet... fjället reser sig ur jokken... spåren av renhjorden är nedsmälta... dagsmejan har slipat och slipat former och hål... bäcken porlar krispig ren och klar... strandpiplärkan skuttar glatt över de stilla vattnet... mygglarverna har just kläckts... kälmyggen surrar och blir mat åt domherren och lappmesen... fågelkvittret sprider sig över nejden... vid sjön sitter det äldre paret och pimplar... de rytmiska rycken lockar fisken till betet... öringar ligger uppradade över isen... ett fågelstreck svanar trumpetar i vårluften... redan!? tänker gubben och gumman... 

när jag drömmer gestaltar sig paret framför mig... de bjuder mig på kaffe vid husväggen till timmerstuga... vi sitter där och lapar solsken... värmen frigör myrporsens eteriska dofter från tjärnen intill... gumman kommer ut ur stugan med nygräddade bullar... ett ögonblick vidrör sig på en bråkdels sekund... drömmen passerar mellan 08.01 och 08.03... vad ska detta betyda... somnar om och drömmer vidare... en giraff kliver in över nejden framför mig och gubben och gumman... jag funderar på hur jag ofta kan seriedrömma... ser ingen förvåning i det äldre parets blick... som om giraffer i fjällen blivit naturligt... gumman säger kallt, bara den inte går ner sig i myren... bara den inte förstör strandbrynet och äter upp hjortronbladen till lunch, svara gubben... vi tittar på varandra och skrattar...

när jag vaknar är klockan fem i nio... min pappa ska ringa som vanligt prick nio... men jag hinner somna om... drömmer vidare om fjället och hur giraffen och renarna tycks gå i samlad flock... fler giraffer sluter upp uppe vid fjällfoten... gubben reser sig från träbänken och skvimpar ut kaffet... gumman far upp med fart för att inte bli blöt om gumpen... jag tittar på klockan 08.56... drömmen fortsätter... när jag sluter ögonen ser jag solen gå ned över fjället... girafferna vänder om... de är nu nio till antalet... de går emot mig... just som jag räknar in dem vid stugknuten kommer gubben med lassot... han binder fast dem och tar direkt upp sin telefon... han ringer ett zoo...

klockan slår nio prick... jag ligger med ögonen öppna och tänker på drömmen... tittar emot sovrumsfönstret... dimman ligger tät i förorten utanför Stockholm... en bil kör över den nu grusade asfalten där snön regnat bort... ljudet knastrar från däcken... sängen känns skön... hinner reflektera över min dröm... ser ut mellan gardinens springa en strimma sol letar sig fram till blombladen på elefantörat... klockan är nu en minut över nio... pappa ringer och han säger att han hade en så konstig dröm... 

dagen fortgår som vanligt... jag gör ingenting förutom att äta frukost och se nyheterna... på nyheterna vittnar de om girafferna hur de påverkas av klimatförändringar... de visar att i nordligaste delarna av landet är det lite snö för årstiden... sedan vittnar folket om att flyttfåglar redan anlänt... tranor har setts komma över Västerbottens inland... jag tittar ut genom vardagsrumsfönstret då jag hör svanarna trumpeta... solen tränger igenom dimhöljd kustby... synen av svanarna med solskenet som silhuetterar dem är magnifik... begrundar vad min dröm gett och känner att jag just känner mitt land från ovan...

dagen bereder mig platser att besöka på internet... ser att stugbyn i Brännholmen har snö... Arvidsjaur har snö... det är fina bilder befolkningen där lagt upp och gladeligen stolta delar med sig av... ser sjön i Arvidsjaur och funderar över ett barndomsminne därifrån... det var innan vi hade stugan i Brännholmen... vi provianterade där och vi ungar fick varsin storstrut... vi handlade och fyllde våra kylväskor och bytte kylklabbar... mamma köpte godis och pappa köpte mask... sedan kände vi oss nöjda... 

idag ska mitt barnbarn Sebastian 8 år komma över för att stanna till fredag... det kommer att bli roligt... precis som med hans kusin Josephine 14 år har vi pyssel, måleri och bakning som sysselsättning... "Jossan" ska inte vara här samtidigt denna gång... nästa vecka ska de få tid tillsammans tre av barnbarnen i alla fall... en är för liten än och tre är för långt bort... med sju barnbarn är livet alltid något extra... mina föräldrar ser fram emot våren och försådd till odlingarna... därför ska Sebastian och jag sätta sju olika frön på förgrodd i eftermiddag... Sebastian kallar det för kusinskaran... de är sjuk kusiner och han är så fäst vid dem alla... jag förstår med det att han liksom "Jossan" kommer att bli sammankallande kusinskaran i vuxna dagar... familjära och mån om varandra som de är... de fick mig att tänka att min dröm är symbolisk för dem...