Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Morbror Ischias – 4

 

 

Inte fan släpper jag iväg dig med Iain till Skottland! Hur kan du ens fråga så dumt?!  Du borde veta bättre, Jan!

Det var I som bad mig fråga om jag fick följa honom till Alba för att fira midsommar på scotsmanvis. Alba är högländarnas ord för Skottland. Han lovade mig livets vatten, usquebae, som garanterat gör mig till man, äkta scotsman.

Medan I stod på balkongen i slappa grå kallingar utan märke och rökte Signature med avbitet filter och hostade, fortsatte ma att gorma medan hon städade undan efter frukosten: Han kan ju inte ens ta vara på sig själv! Skärp dig, Jan! Förfan!

I kom bullrigt in i köket och hostade. Ma stod argt i vägen för honom och han ryggade dramatiskt häpet tillbaka. Jag flinade och I som såg det flinade och samlade sig till attack, försökte se allvarlig ut och försäkrade att Ian måste få sin traditionella initiationsrit för att bli man, scotsman: Det begriper du väl, sister?!

Ma bara fnyste: Jan stannar! Han är smartare än du tror, Iain!

I vände sig till mig och ryckte på axlarna: Hon förstår inte vad som krävs av en scotsman! För att bli en äkta scotsman!

Ma stönade vidare med morgonbestyren och sa argt till honom: Duscha! Borsta tänderna och raka dig! Klä dig som folk och gå och handla åt mig!

Hon vred argt ur disktrasan, hängde dramatiskt upp den och torkade händerna nästan aggressivt på morgonrocken: Och du Jan ska inte tro att män, alla män är som Iain! Inte skottar heller! Och du ska sluta retas med mig! Jag vet att du begriper bättre!

Ma såg allvarligt och ömt på mig: Du vet bättre, Jan! Jag vet det.

Var jag lika vidrig som Vitingarna som bara trackar och tycker det är kul? Fast det var så tidigt på dagen så blev allt gravt allvar.

Ischias skakade uppgivet på huvudet, hostade skrälligt och gick till badrummet. Jag hörde hur han vred på duschen, la av en brakare, hostade och började sjunga. Han gjorde nästan alltid det när han duschade; nån sorts skotsk sentimental låt lät det som.

Han för en del oväsen och det gör ma också. Sura grannen har frågat just mig – av nån anledning – vad som ”försiggår”, men jag har bara ryckt ursäktande på axlarna. Han är gammal, rätt så urgammal, och verkar ensam, hänger hemma hela dagarna. Jag vet att han får hemvård, eller vad det heter. Skinntorr med gamlingars rödkantade ögon – men han har slickat, glest vitt hår i en sjukt rakt bena högst upp. Det verkar vara det enda han bryr sig om för han klär sig inget vidare och luktar inget vidare heller. P Grop står det på dörren. Snygga löständer har han. Ma säger att han luktar piss på grund av prostatan. För att han är gammal, sa ma allvarligt och la fingret på mitt bröst: Du blir gammal du också, Jan! Jaha, så jag kommer lukta piss?! Jaja, jag har en bit kvar.

Fast jag fattar ju vad hon menar! Döm inte folk på utseendet! Jag är inte som Vitingarna! Det tror jag inte, men jag kan ju inte låta bli. Ma är smart och får mig att förstå saker och ting på ett sätt som jag kan begripa. Tror jag. Kanske är P Grop en bra människa som är värd att lära känna, men jag har ingen lust. Så är det bara.

I kom ut i köket igen. Sjöng på skotska i bara kallingarna, fräscha röda boxershorts, luktade tvål och var fortfarande orakad och hade inte kammat sig. Ma skakade på huvudet utan att titta på honom och stönade.

Ian! sa han och dunkade mig i ryggen: Vi går och handlar du och jag. Jag vet ännu inte vad tjatet vill ha, men jag har en del egna ärenden också.

Jag blev glad och nävade honom jakande på bröstet.

Ma vände sig strängt till lillebror: Du får en lista! Oroa dig inte! Och hitta inte på dumheter!

I tog mig om axlarna och ställde sig nonchalant, hostade och flinade: Kan du förstå, Ian?! Nä, du kan inte det! Det är obegripligt! Är det! O - be - gripligt! Sister ser mig fortfarande som en gawky! Som om jag inte fattar nånting, ingenting alls?!

Han gick runt mig och hängde nonchalant på min andra axel: Men dina tjejkompisar lyssnar på mig! Det gör dom!

Jag tittade glad på honom: Har du pratat med Bett?!

Han såg uppriktigt förvånad på mig: Vad vet du om Bett?

Ma ställde sig också i nonchalant pose och gjorde lång näsa: Han vet, lilla, lilla bror!

I höll hårdare om axlarna och såg allvarlig på mig: Vi män får inte ha hemligheter för varandra! Regel nummer ett! Du borde ha berättat!
Han vände sig snabbt till ma: Men Bett sa att jag inte fick berätta att hon frågat! Skyll inte på henne!

Ma ryckte på axlarna och fnyste: Jag skyller på dig!

I släppte mig dramatiskt och lutade sig fram mot ma: Varför har du inte berättat?! Hon sa att ni jobbar på samma ställe. I flera år!

Hon ryckte rodnande på axlarna och gav mig ett snabbt, ängsligt ögonkast: Jag vet ju inte själv vad jag känner. Och tycker. Om Bett.
Hon spänner ögonen i honom: Vad sa du?!

I spärrade upp ögonen och gormade: Hon vill veta! Fattar du väl! Hon vill veta! Det vill jag också! Jag tänker inte säga vad jag sa! Jag har redan sagt för mycket! Du får fråga henne, Bett! Jag säger inget mer!

Jag hakade på, flinade: Ja, vad vill du?

Ma som såg att jag triumferade, eftersom hon har försäkrat att I inte begriper nånting, sa vekt att hon behöver tänka.

I skrattade, tog mig om axlarna och pekade på henne: Ian! Se kvinnan! Kvinnan som lägger ner all energi på att uppfostra män som du och jag, men inte kan ta vara på sig själv! Se kvinnan! Din mor!

Ma blev såklart förbannad och de gormade på svenska till en början och sedan på skotska för att förskona mig från alla fula ord, och jag vet att surgubben kommer fråga mig vad det är som försiggår, och jag rycker urskuldande på axlarna, och han är välkammad och luktar piss.

Och jag vet att I och ma är bästa vänner.

Det är så det är.

 




Prosa (Roman) av Staffan Nilsson VIP
Läst 41 gånger
Publicerad 2021-02-24 22:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Staffan Nilsson
Staffan Nilsson VIP