Så plötsligt jag förstod
Efter ett antal år
Att det nu fick vara nog
Med mitt stora ansiktshår

Mitt ack så stolta skägg
Som ju dolde mina drag
Ett offer för rakbladets egg
Men är detta ännu jag?

Ty jag känner knappt igen
Den bild som spegeln ger
Denne yngling, denne sven
Vem är det som jag ser?

Någonting som jag nu vet
Som rör skägg och frisyr
Är att viss identitet
Finns i sådant garnityr

Fast jag är ju samme man
Trots undran och tvivel
Som visst utlösas kan
Av en sån sak som en hyvel

Så kom då vintervind
Blås din köld emot min haka
Ge mig rosor på min kind
Som jag nu har börjat raka