sekundärt i sin flytande tanke,
mediokert i bruset av ljus,
flyttades stenarna mellan ett ja och nej

aldrig har funnit sitt ingenmansland
och strött de salt i de sår som kunde finna liv

så länge läpparna kunde mötas
fanns det ingen gryning som kunde störa,
så länge armarna omfamnade
fanns ingen morgondag som pockade

vi löste knutarna med förlösande enkelhet
och fann smekningarna i ljusets studsande sken

låter mörkret vara vår blöta filt
där sekunden får existera i dagar,
låter kyssen få finna liv
i det underbara som förvanskar verkligheten

njuter varje sekund och har ångest
för varje del som kommer närmre slutet,
vågor som skvalpar över milda hällar
och visar sin sanning i flyktens tecken

i dyn existerar sanningar,
som kommer att väckas vid första gryning

fram tills dess,
är vi universums absoluta regenter