Mina tankar ger sig iväg.

Stigar över sånt jag vet
och sånt jag minns.

Så skiner vårsolen med sin
skärpa och belyser små
högar av snö och fattigt
kala grenar.

Svärtan framträder tydligt
och otåligt. Våren bryr sig
inte om oputsade fönster
eller de som lever innanför.

Den vet ingenting om de
löpsedlar som slår ut inför
människornas pandemiska,
begränsade tillvaro.

Den kräver sin plats och den
breddar vägen för sin framfart.
Så står den för det det som är
naturligt och självklart.

Den slår ut med allt den har.
En ny vår på ett gammalt jordklot.
Vi ser det vi ser och vet det vi vet.

Inget är så självklart längre. Men
våren, den alldeles briljanta tar sig
an sin uppgift. Det känns tryggt och
efterlängtat.

En del är som vanligt.