Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fanny och Freja del 8

Måsarna var åter. Svävande skrän annonserade deras ankomst. Irriterande, men även med visshet om att också sommaren med detta annonserade sin snara ankomst.

Solen sken in genom de stora fönstren, reflekterades starkt i den stora väggspegeln. Vi satt inne på ett litet, klassiskt konditori, omgivna av de karaktäristiska dofterna, säreget blandade med klar vårluft.

Jag såg på Freja. Den breda trymån gav henne i dubbel upplaga. Osminkad. Alltid osminkad. Men håret blekt, med ett fåtal, ljust röda slingor, samlat i en evig tofs. Aldrig hade jag sett henne med utsläppt hår. Små, runda glasögon gav ett lätt intryck av en gammaldags lärarinna. Kläderna andades sextiotal. De stora affärskedjorna var ingen lockelse för henne. Second hand och loppmarknader var hennes jaktmarker.

Hon sneglade ut mot torget. Fanny hade hittat ett par kompisar på uteserveringen. De hade bubbeltävling. Tävlandet gick inte så bra, men roligt hade de. Skratten bubblade mer än bubblandet i glasen.

Freja och jag kunde ofta förstå varandra fullständigt, med någon sorts undermedveten kommunikation, men ibland var hon som en helt annan människa. Då var vår inre kommunikation långt i fjärran. Så var det nu.

Hon såg sorgsen ut. Servitören kom och serverade hennes tefavorit rooibos, men inte ens det tycktes lätta hennes sinne.

Hon rörde i koppen. Jag funderade på om jag skulle fråga henne rakt på vad som bekymrade henne. Eller skulle jag vänta, och låta henne berätta?

Plötsligt började hon gråta. En tår droppade ner i tekoppen.

- Jag mår piss, hulkade hon till sist. Jag har inte berättat det för dig, men jag har en diagnos, eller flera eller ingen…En läkare säger det ena, en det andra. Och nu… jag är rädd.

- För vad?

- Jag har fått olika mediciner, men de har aldrig hjälpt något vidare. Jag har starka ups and downs. Medicinerna ska jämna ut. Och det gör de, på sitt sätt. Men när jag är nere är jag verkligen nere. Länge. Och jag har blivit lite mindre energisk. Men nu har en läkare tagit ett samlat grepp och sagt att jag ska sluta med all medicin för att kanske få en riktig diagnos, och kanske ny medicin.

- Men varför skrämmer det dig? Du verkar ju helt förstörd!

- Jag har blivit van med medicinerna. De har dämpat mig, och hela mitt jag. ”Jag” är borta. Jag vet inte vem jag är. Slutar jag med medicinerna vet jag inte vem som kommer fram. Jag är rädd för att möta mig själv! Och om jag får en ny diagnos, och annan medicin, vad händer då? Och hur blir det för Fanny, om hon helt plötsligt får möta en helt annan mamma? Jag kanske blir ett monster. Eller en som struntar i allt!






Prosa av Bo Flodin
Läst 11 gånger
Publicerad 2021-03-01 07:12



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Bo Flodin