alla ord som redan är sagda
finns det ingenting mer än vad jag vill säga till dig
i alla fall inget djupt något mer

för hur jag än uttrycker mig
blir jag som målet
ett samtalsämne
bara för perspektivens skull
fast med utan publik

och jag har tröttnat på det dubbelspel som förmår
det är färdiglekt
runtomkring
med mina känslor som insats
tar distansen vid

att gå runt ämnet
och vaggar mig in
i en slags bubbla
är jag känslomässigt utmattad

ändå försöker jag vara så rak på sak som mjöligt
mot dig tillbaka

men du slingrar dig
med dina ord

och jag fastnar vilt i drömmen
förstod att den uppenbara lögnen

när du tittar i mitt ansikte
verkar ingenting vara som, det verkar som

så jag försöker sönderanalysera varenda liten vrå

vill förkasta allt du lärt mig
vill bara börja om
vill ifrågasätta alla tankar
vill hitta mig själv igen

det är inte farligt att tänka på egen hand
men ändå tar det emot
att försöka att ta tag i sitt liv

grupptryck eller en sund miljö
infinnes kraven om att anpassa sig
till eller ifrån
som delar liknande tankar
och jag tänker
var det här allt?

varför kan jag inte uttrycka mig som du?
När jag menar samma sak som du?
Varför har jag svårt att hitta orden?
granskad inifrån och ut
faller de förlorade bitarna på sin plats
och förståelsen över att höras

miljön är varken utnyttjande eller ett verktyg
lär att se bortom den typen av påverkan

det mönster som manipulerar
alla dessa sinnen
som går förbi
där vart jag står still

hur kan de stora tankarna bara finnas i en liten rad
som ger nytt utrymme för nya blanka blad
att fylla den meningslösa tomheten mellan raderna

allt är redan sagt
varje ide fylldes ut
och mitt inre lyste igenom

jag förlorade mina egna ord
men för evigt finns idéerna bland alla de som tog

så jag river ner och äntligen börjar bygga upp
istället för att kämpa
istället för att ge upp

finns det andra vägar
som ingen annan har upptäckt än
jag försöker finna balansen i orden
och börja känna allt
som med livet hör till

återigen
i en stund
stannar