Del 1 (2/3)


Två kilometer längre ner slapp de hålla emot längre. De hade fått plan mark under sina kängor och återfick balansen. De såg sig omkring.
Det var ett område med stora barrträd i stora barrskogar. Tallar och granar växte överallt. De klamrade sig fast vid branterna, där hade de mest energiska och seglivade individerna längst upp gjutit fast sina rötter. Ovanför dessa tog de kala mörkgrå bergväggarna vid. Nedanför backarna tilltog träden i antal och storlek i rad efter rad ner till brytpunkten där sluttningen planade ut i en lång, mjuk böj. Härifrån övergick allt i en enda stor djupt grön massa. Mossor och lavar vecklade ut sina mattor i böljande formationer över marken.
Alla uråldriga och enorma barrträd fick skogen att likna en gigantisk armada av flermastade briggar. Det svagt vajande grenverket tog vid först tjugotalet meter upp i luften. I ögonhöjd var de bastanta, helt räta stammarna, all hud av bark, det totalt dominerande inslaget. Bara att nå runt ett av exemplaren skulle kräva den sammanlagda armlängden hos dussintalet vuxna. Att försöka klättra upp i träden för egen maskin var uteslutet. Detta sjönk in hos Molun när hon blickade ut i skogen och hon blev något besviken, utsikten från kronorna skulle antagligen varit svindlande. En stege av det längre slaget skulle krävas för att ens komma upp till de kvistar som var tillräckligt kraftiga för att bära en kropp. Sätten att undkomma en fara var därmed också begränsade till ett fåtal alternativ. Det mest effektiva var att helt enkelt gömma sig tätt intill träden. De hade en trygg och lugnande inverkan som också Molun kände av.
Hav hade bytts ut mot skog. Snö mot träd. Förändringen var påtaglig, men de systematiska rörelserna, färden, fick henne att så smått vänja sig en bit i taget.
Ljuset som silades ner genom kolosserna träffade några små vita blommor som funnit sin väg genom jorden. Fröer eller insekter, det var svårt att avgöra, dansade uppåt och neråt i luften i spretiga mönster. Högt ovanför huvudena fläktade vinden genom trädens toppar. Långa, knappt hörbara sus var det allenarådande ljudet, de tjocka marktäckarna dämpade akustiken. Om det fanns några fåglar här föll deras kvitter stumt bort. Det enda som hindrade jätteträdens positioner var stora stenar, eller snarare mindre berg, som vilade tungt mot underlaget, i skålformade sänkor eller på höjder. De stora rötter som vandrade ovan jord fick vackert parera runt stenarna innan de sköt ner under mark. Vägen sträckte sig vidare, bort mellan de väldiga trädstammarna och in i skogslagren.

Efter ytterligare en kilometer kom Molun och Elexender till en färdskylt. Stråket som fortsatte rakt fram gjorde så en liten bit till innan ett större vägskäl delade vägen åt öster och väster. Skylten de nu stannat vid informerade bara om två saker. Den ena av skyltarna pekade i riktning mot den större korsningen längre fram och på den andra gick det att utläsa ”Trebekkers Stuga, 1800 meter”. Det fanns en tredje skylt som hängde snett ner, hårt ansatt av tidens tand. Den var så förmultnad att det inte gick att dechiffrera dess bokstäver. Ingen skogsslinga tycktes heller finnas som visade människor vägen, den var sedan länge glömd, övervuxen och begravd.
- Då får vi väl se om han är hemma, sa Molun och kilade ner sin mössa innanför sitt byxbälte. Hon hoppade till så att packningen justerades på hennes rygg och rätade till sitt fiskespö.
De tog av på en mindre stig och klev in i djupare skog.