när ångesten kryper längs ryggraden

och verkligheten försvinner i ett dis

det är då hon går på promenaden

att försöka det onda på nåt vis

springa från demonerna i sitt inre

hela sitt liv har de förföljt envist

de sitter fast som berg i hennes minne

de har gjort det till sin hemvist

livet så skrämmande och barockt

nerverna utanpå hennes hud

det blev en sådan chock

Gud o Gud hjälp henne nu

allt så hopplöst och svårt

hur klara den enklaste sak

när allt känns kallt och hårt

krokig väg aldrig rak

kämpa varje dag för att orka

all kraft från henne tar

känns som kroppen hennes torka

det blir ingenting kvar

morgondagen hon fasar för

vet att ännu en kamp väntar

hon undrar så varför, varför

inget svar hon sig förväntar

vet bara att oron växer till berg

oöverstigligt att klara av

allt i svart-vitt, ej i färg

klarar ej av alla krav

natten befriar tunga tankar

en vila så välbehövlig

hjärtat ej längre hårt bankar

inget känns bedrövligt