... och tänka sig ett som äventyr,
det var inte i värsta rusning i banan.
Hon ställde sig framför en spärr
och verkade vänta på något.

Efter en stund kittlade det i ryggen,
ungefär som en sådan där väl bekant
undermedveten varning om att någon
'perfekt främling' står och vill klia

en på ryggen. Hon tog upp ett plastkort
ur en ficka i sommarjackan, den i ljust
läder, och så drog hon den i springan
och som verkade förbereda sig på som

'händelsers rika sötma'. Glasgrindarna
vägrade öppna sig, trots att främlingen
tryckte på bakifrån, som du vet brukar
det förekomma att rena främlingar nog

trycker sig emot en i dansens virvlar,
bara att en hall i tunnelbanan sällan är
en lokal för hjältar att dansa i. Dessutom
saknas där stundom musikliknande ljud

och någon härlig sång hördes inte heller
som klinga ut i den omfångsrika salen.
Hur akustiken i den än möjligt provats
vid en eller annan invigning och närvaro

av stolta människor från 'pressen', är okänt.
Främlingen hördes väsa något obegripligt
i hennes öra. Redan tredje försöket att
något högre göra sig som förstådd tycktes

hon fatta galoppen. Han ville troligen
att hon 'skulle försöka igen', han verkade
att ha bråttom för att stånkade o stönade,
flåsade och knuffades. Så hon höll upp

kortet för hans glasklara kunnande att se
och läsa. 'Bibliotekskort', verkade inte vara
något hans ögon ville stava sig till, men
trycket verkade lätta en smula och av

ljudet att döma, det lätta trummandet av
skor mot betongen. Fick henne att tro,
den där i luften kvarlämnade nog svorna
domen lät som en korsning av 'merde' och

'mere'. Nu visste hon förstås att det fanns
en väl fransk gammal chanson (underbart
klassisk kärleksfull sång) vilken nog väl hette
'La mere' och att just 'mere' stod för 'hav'.

Åh, den är synnerligen vacker och kan få
det mest härdade hjärta att vekna. Den
kan verkligen ge en sorts fingervisning åt
envar härdad lyssnare om sommar o sol.