jag sitter och minns till baka när min dotter var liten 

och tittar på gamla bilder och jag börjar gråta vart tog

tiden vägen jag har suttit inlåst hela tiden nästan . jag 

har inte varit närvarande men vi har alltid hafft starka 

band och kontackt i mellan oss fram tills nu när hon har 

skaffat pojkvän jag är glad för hennes skulld . men jag

känner mej bortglömnd nu när hon har någon annan i

fokus som med alla andra vänner som bara försvann i från 

mej eller jag i från dom . allt känns så tomnt ensamnt och 

tungt i från en glädjes svunnen tid vart tog allt vägen med liv .