Skälvande vaknar hon med ett skrik varje natt. Strax efter tolvslaget. Och finner sin själ driva omkring i staden. Utmärglad glider den genom svarta gator. Där ensamheten trängs som bultande pulsslag under asfalten. Där stanken av gammal urin och surt vin hänger som klibbiga spindelnät mellan fasaderna.

Hon söker där. Skriker ut hans namn som ett kvidande ur ryggmärgen. Ekot slår emot henne som böljande, kvävande tystnad. Ser honom ibland irra omkring i gränderna. Eller hopsjunken på någon parkbänk. Med sprängande tomma ögonglober. Hon sträcker ut sin kropp, sina sörjande händer mot honom. Snuddar vid hans bleka aura. Känner sen hur materian förvandlas till neonskrattande ånga vid beröringen. Så är han borta. Igen.

Och hon vaknar av ett skrik. Skälvande. Strax efter tolvslaget. Som varje natt.