Lager av obehag

Tillstötande obehag

Hotande obehag

Obehag som försvunnit
men som kan komma tillbaka

Risken för obehag har tilltagit
över hela kroppen

Efterväntan
på att det borde ha förändrats


Kroppen på morgonen
som en överraskning
och sedan ett ”javisst!”

Dagen en ny trenchcoat
med gamla sömmar,
men livet avtar långsamt
och driver iväg över Bottenhavet

Jag läcker smutsgult liv
genom fingrar och hårstrån

I morgonljuset blir det uppenbart;
tunn värk i motljuset
i slöjor av obehag,
suckar i taggtrådsstängslen

Det är ett hjälplöst rum,
ett stackars

Kvällen blir massiv och hal
och oundviklig

Man kan mäta den
i antalet urineringar
och cirkelbevis
och mängden Alvedon x 2

Jag kan ligga kvar i Drömskeppet
långt in på förmiddagen
och låta andra flytta omkring
bohag
tills jag måste fram
till någon text eller en kopp kaffe
eller ett dödsögonblick

Strax bakom näsan
dansar ohemula föreställningar

Barnet släpar på ett gammalt namn

Jag är ett namn
hand i hand med ett gammalt barn

Jag vidrör det som finns,
vrider mig ur

Katten och jag
är ett radarpar

När vi har dött
har vi funnits,
och kan täljas i trä
i en sagas sirliga sägen

På radion Martina Montelius
om vidden av att vara död

men man kan närsomhelst leva
i Sveriges Radioappen Lev

och
man
ska
inte
glömma
blåsten
därute
i
träden