jag, han som inte är någon. springer genom vinden, vill dras tillbaka i tiden,

jag kan fortfarande känna dom varma sommar kvällarna, sittandes runt en brasa och skrattade, vi...barnen som levde något helt annat än det paradiset vi nu befann oss i, hade allt,

där och då, dom kvällarna när vi satt...det var som att tiden stod still, eller det fanns ingen tid, inga mobiler fanns då, inga krav, ingenting annat än våra leenden och skratt som ekade genom hela ön.

där och då, var det som att inga bekymmer kunde slita oss isär, bekymmer var bara något ord som vi brände bort med korvarna vi grillade på brasan,

vi brände bekymren och lät elden värma våran frusna själ, våra sårade hjärtan, ångesten var så långt långt borta...

jag minns att jag stirrade in i elden och glömde allting som fanns där hemma, det var som trolleri, hela mitt andra liv, på andra sidan ön sveptes bort med ett enkelt trick,

det var som att vi befann oss mellan två olika världar, ena som fanns över andra sidan ön, osså våran: världen där vi alla tillåt oss barn vara barn...

...jag minns smärtan i bröstet när vi skulle åka hem, jag ville inte packa, jag ville vara kvar.

det var som att hela den existensen som jag började att känna trygghet i bara sveptes bort, ett annat trolleri trick som tog mig tillbaka till den andra världen över andra sidan ön. svartkonst.

jag minns ångesten jag kände över att få lämna platsen som jag började kalla mitt hem,

där borta över andra sidan ön hade jag inget hem, jag levde ett liv i skräck och våld. det var inget hem.

men här...

på den här ön som förevigt var och kommer alltid att vara mitt hem,

...här, var jag förevigt.

ibland önskar jag att jag hade dött på den där ön,

som Romeo och juliet: ön var min Juliet, någon som togs ifrån mig, någon jag föralltid ville vara med.

...någon jag föralltid ville förena min själ med, i detta liv, och i nästa.

jag befann mig i evighetens paradis, jag befann mig hemma.